Det är en av sommarens varmaste dagar och solen steker över Marina återvinningscentralens gårdsplan. Några sommarjobbande ungdomar grovsorterar ett berg av hoptrasslade fiskenät och trålar. Bredvid står höga staplar med kräft- och hummertinor och på andra sidan gårdsplanen ligger fisklådor travade i varandra. På de flesta går det inte längre att urskilja ursprunget men några av lådorna skvallrar om att de färdats med strömmarna ända från Skottland, England och Danmark.
Inne i sorteringslokalen är det svalare. Ett nytt nät som skall separeras vinschas långsamt in från gården och hamnar på det stora arbetsbordet i mitten av lokalen. Så fort det är på plats börjar det mödosamma arbetet med att separera och sortera alla de olika delarna som ett fiskeredskap består av. Blysänkor och blylinor för att hålla nätet på plats längs botten, flöten, gummi, vajrar, kedjor, nät och rep.
– Det mesta är manuellt arbete med sax, kniv och bultsax. I vikt har vi sett att det är ungefär 50–50 metall och plast. Sedan är det då olika typer av plast som är mixade och olika material som är insydda i varandra. Ett nät ser nästan aldrig ut som ett annat och om man inte separerar de här materialen så läggs de på hög, berättar Erik Goksøyr, utvecklingsledare på Marina återvinningscentralen.
Det finns inga maskiner som kan utföra arbetet. Det är förmodligen därför det inte gjorts i särskilt stor utsträckning tidigare men hösten 2018 startade Sotenäs, en kommun där allt kretsar kring havet, Sveriges enda återvinningsanläggning för marint avfall.
På anläggningen, som är en del av Sotenäs symbioscentrum, sorterar man även uttjänta fiskeredskap. Tillsammans med Håll Sverige Rent, Båtskroten och Fiskareföreningen Norden har de startat Fiskereturen, ett nationellt insamlingssystem för fiskeredskap. Dessutom får de in så kallade spöknät som samlats in ute till havs. Hittills i år har återvinningscentralen tagit emot 90 ton marint avfall.
De flesta av världens uttjänta fiskeredskap hamnar på deponi, om de inte dumpas till havs, men inte här. Här har 15 % gått till återbruk och 66 % till materialåtervinning. Återbrukbart material går bland annat till Fiskareföreningen. När en trål kommer in är det inte alla delar som är utslitna utan en del kan återanvändas i deras tråltillverkning. Andra delar, som kedjor och flöten, används till exempel i tillverkningen av konstgjorda hummeryngelrev och i musselodlingar.
19 %, främst strandplast, har gått till energiåtervinning. Erik Goksøyr ser egentligen inget större problem med att plast går till förbränning.
–Här i Sverige har vi ju ändå ganska bra värmeverk som kan göra om plasten till energi, men frågan vi ställer oss är, är det det bästa? Kan man lägga till ett steg till innan det blir energi? Vi tror att det finns ett unikt värde i den marina plasten som borde tas tillvara.
Han tror inte att havsplasten, som har brutits ner av sol och saltvatten, kommer att kunna konkurrera med helt ny plast i materialegenskaper.
– Men då får man istället titta på, ja men vad har den för materialegenskaper, vad kan den användas till? Den kanske inte ska bli supertunna plastförpackningar utan produkter som håller länge och har ett cirkulärt tänk i sig. Därför har vi nu startat en testbädd för marint avfall där olika företag stöttas i utvecklingen av nya, hållbara produkter.
Testbädden är ett projekt finansierat av Vinnova och ska ge de medverkande företagen möjlighet att experimentera med havsplast och att testa sina idéer i prototypskala. En del fraktioner sorteras enligt specifika önskemål från företagen och de har också möjlighet att påverka hur plasten bearbetas.
– Så vi hoppas kunna väva in allt, från insamling till utveckling av nya produkter.
Testbädden är ännu under uppbyggnad så i dagsläget går merparten av plastmaterialet från fiskeredskapen till återvinning hos Plastix i Danmark, ett företag som specialiserat sig på marint avfall och som är det närmaste som tar emot fiskenät.
Personalen som arbetar med strandplockning och återvinning är anställd genom kommunens arbetsmarknadsenhet, det viktiga arbetet som de utför är samtidigt arbetsträning. Tekle Gebrehawariat skär loss ett blyrep från nätet. På andra sidan bordet håller Djamila Moustapha på att skära loss ett rep med flöten, varje liten knut klipps upp för hand. Ibland handlar det om nät och trålar som är flera hundra meter långa, med tusentals knutar. Runt om i lokalen står olika lådor och kärl med tydlig märkning men att veta vilket material som ska till vilken låda är inte alltid så lätt.
– En svårighet är att det finns så många olika sorters plast som det är svårt att se skillnad på. För att inte tala om alla tillsatser som man kan tillföra för att få ännu mer speciella egenskaper för en exakt produkt, det kan också komplicera sorteringen. Vi utvecklas efter hand och får mycket hjälp av Fiskareföreningen som har stor kunskap om fiskeredskap och hur de är uppbyggda.
En plastanalyspistol står högt på önskelistan, med den skulle de kunna sortera plasten i olika plasttyper med större träffsäkerhet.
Efter lunch hoppar hela teamet in i en minibuss. När vädret tillåter, och det gör det idag, är det strandstädning som gäller. Dagens tur går till Ramsvikslandets naturreservat. Först syns ingen plast – bara tång – på den steniga stranden men när man väl lyckats urskilja det första skräpet upptäcker man att det ligger små, små bitar plast precis överallt, insnärjda i den torra blåstången. Grundregeln är att man inte får plocka tången utan bara plasten, ett uppdrag som verkar närmast omöjligt.
Den sista december 2024 hamnar ansvaret för en del av det marina avfallet på producenterna av fiskeredskap, i alla fall inom EU. Förhoppningsvis får vi då se fler marina återvinningscentraler runt om på kontinenten, och mindre plast i haven och på våra stränder.
Artikeln skrevs i juni 2020 för tidningen Avfall & Miljö.