Håret och ögonbrynen är nästan vitblekta, huden i ansiktet djupt solbrun. Håret och ögonbrynen är nästan vitblekta, huden i ansiktet djupt solbrun. Han har varken huva eller vantar till våtdräkten, trots att det bara är några grader i havet.
– Så länge man håller igång blir man inte kall, säger han.
Måns Olofsson är surfinstruktör och driver Österlen surfcenter utanför Kivik men vägen hit har varit lång och tuff. Den började vintern 2012.
– Jag var fotbollsspelare, det var min identitet, det enda jag gjorde.
Han hade värvats av ett college-fotbollslag i San Fransisco där han skulle plugga samtidigt. Men Måns kom aldrig iväg till USA. På en semester i Thailand blev han stucken av en mygga och fick denguefeber. Han blev mycket svårt sjuk.
– Efter två veckor började febern släppa och jag trodde att jag skulle få åka hem, men då fick jag problem med synen och huvudvärk och så fick jag hjärnhinneinflammation.
Hjärnhinneinflammationerna kom tillbaka gång på gång och så småningom utvecklade han autoimmun dysfunktion, POTS-syndrom, något som också tycks drabba en del av dem som varit allvarligt sjuka i Covid.
– Jag kunde inte stå, kräktes konstant, hade ingen balans kvar. Det var väldigt mycket som var fel. Så när jag kom tillbaka till Sverige låg jag mest hemma i barndomssängen i Linköping. Där fick jag verkligen lära mig vad acceptans betyder.
Ingenting skulle bli som förut. För det var inte bara hans kropp som tagit skada, han hade också drabbats psykiskt.
– Helt plötsligt hade jag förlorat både min självkänsla och min identitet som fotbollsspelare. Jag orkade knappt stå upp och jag hade jättesvårt med muskler och leder. Jag fick också kognitiva svårigheter med depressioner och tvångstankar som följd av hjärnhinneinflammationerna.
– Att acceptera att jag förändrats blev nyckeln för att kunna komma vidare i livet. Det som jag tyckte var jobbigt socialt fick vara okej när jag väl accepterat att det var som det var, jag slutade skämmas över mig själv. Men det var en väldigt svår tid.
När Måns var 22 hade han tillfrisknat så pass att han kände sig redo att börja plugga. Han flyttade ner till Lund men han klarade inte av studierna.
– Jag hade alltid haft det ganska lätt i skolan så jag var arg på mig själv konstant.
Istället tog han ett jobb som säljare i finansbranschen. Där behövde han inte anstränga hjärnan lika mycket. Han kunde läsa in sig på kunden och siffrorna i lugn och ro före säljmötet, prestera under 50 minuter och sedan lägga sig och vila när mötet var över.
– Det var kul att tjäna pengar, det får jag erkänna. Och det var kul att kunna klara av någonting för det hade jag inte gjort på flera år så det var en skön självbekräftelse att vara bra på sitt jobb.
Han fick ett nytt, ännu bättre jobb i Stockholm och arbetade där tills han var 25. Men sedan tog det stopp.
– Det hade blivit så svart och rent emotionellt utvecklades jag noll. Jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt. Jag orkade inte med dagen knappt så då köpte jag en gammal folkabuss och drog iväg.
Det var inte som att allt bara vände när han gav sig av men så småningom började det ändå ljusna.
– I början var jag nästan gränspsykotisk och hade det superjobbigt i min buss men jag märkte ändå att jag långsamt började må bättre. På en parkering i Arifana i Portugal träffade jag Camilla, en svensk tjej som var där för att surfa. Vi surfade hela dagarna – hon lärde mig – och sedan utbildade jag mig till surfinstruktör.
Vägkröken vid stranden i Löderup är full av parkerade bilar med surfbrädor på taket och ett tiotal surfare trängs ute i vågorna. Himlen är grå och vågorna små, det är inte Hawaii precis men det funkar.
– Förra sommaren var helt fantastisk, vi hade jättefina vindar hela tiden. Beroende på vindriktning och vrid så finns det tio, femton olika ställen på Österlen som jag använder för lektioner och fyra, fem ställen som jag surfar på själv när jag inte har elever, där vågorna är för branta och för snabba för nybörjare.
Precis där stenpiren slutar sitter Måns Olofsson på sin bräda och spanar ut över havet. Vågorna kommer och går utan att han reagerar.
När sedan vågen som han vill surfa till slut rullar in går det snabbt. Han vänder brädan in mot stranden och i precis rätt ögonblick börjar han paddla tills vågens kraft tar över. Då ställer han sig upp. Femton sekunder senare är det över, han har nått stranden och paddlar ut igen, för att vänta på nästa våg.
Hjälpte surfen dig att må bättre, där i Portugal?
– Ja, jag mådde mycket bättre efter ett tag. Havet – att få sitta ute i vattnet hela dagarna, ingen press. Jag gjorde mina lektioner och när jag var klar för dagen körde jag ut med min van i naturen och läste böcker, det var skönt, väldigt skönt.
Vad är det du tittar efter när du sitter där?
– Långa linjer och en tydlig högsta punkt. Jag försöker läsa av var vågens högsta punkt kommer att hamna och sedan gäller det att vara proaktiv, paddla dit där man tror att toppen kommer att hamna och där vågen börjar bryta.
Måns reste runt i världen och jobbade som surfinstruktör i några år innan han vände hemåt. Han ville ha en bas i Sverige och han ville vara närmare sina föräldrar i Linköping. Lägenheten i Stockholm såldes och så köpte han den röda Skånelängan på Tittutbacken i Kivik.
– Jag ville skapa ett bed and breakfast där alla kan få chansen att uppleva surf och hänga och ha det bra. Och sedan har det bara rullat på och växt med surfskolan.
Rummen går bra året om eftersom han kan sälja in dem med surf och olika retreats. Han samarbetar också med andra verksamheter i trakten.
– Nu i juni ska jag ha en retreat tillsammans med Havängshästar där vi ska rida och surfa, det ser jag verkligen fram emot.
Kan alla lära sig surfa?
– Ja, alla kan lära sig att surfa men man lär sig så klart olika snabbt och olika mycket. Man får sätta sina mål efter sina förutsättningar.
Han har lektioner nästan varje dag nu, den här lördagen i maj har han tre stycken – klockan elva, klockan tre och klockan fem.
– Det är svårt att uppskatta hur många personer jag faktiskt surfar med varje dag nu för tiden men det är många. Det är konstant ruljangs.
Men nu har du jättemycket att göra igen, hur funkar det med din psykiska hälsa?
– Jag är friare. Jag har några månader varje år när jag inte jobbar, det gör stor skillnad. Och jag kan bestämma själv. Känner jag att jag är sliten kan jag ta ledigt.
I vintras var Måns Olofsson i Portugal och spelade in film. Han är en av tre personer som figurerar i kortdokumentären ”Havet min tröst” som handlar om hur vårt mående påverkas av havet.
– Den visades på Zita i Stockholm nu i maj och jag jobbar för att den ska visas här på Österlen i sommar också.
Många andra försöker dölja att de drabbats av psykisk ohälsa men du är öppen med din. Varför är det viktigt för dig?
– Jag tror att den stigmatisering som fortfarande finns kring psykisk ohälsa bidrar till att folk tar sina liv eller blir djupt deprimerade istället för att prata med någon. Det har blivit bättre de sista åren men det är sorgligt att det fortfarande är så. Jag vill prata om det för att hjälpa andra att våga prata om sitt psykiska mående.