Det är stormöte i den lilla lagerlokalen bredvid kliniken i Mwembeshi. Det är varmt och deltagarna trängs på bänkar runt väggarna, i gamla sjukhussängar och på golvet. Alla lyssnar uppmärksamt på två osedvanligt långa män längst fram i lokalen. Den ena är Sebastian Scott, ekologisk jordbrukare och representant för Grassroots Trust, den andre är Milton Muunyu, ordförande för kooperativet Mwembeshi Natural Conservation Society (MNCS).
Mwembeshi ligger i Shibunjunyidistriktet som sträcker sig över ett 5000 kvadratkilometer stort område i centrala Zambia och är hem för 60 000 människor. Mötesdeltagarna har kommit från när och fjärran, de flesta till fots eller med cykel. De är här för att de måste, de har insett att de inte kommer att överleva om de inte arbetar tillsammans för att få till stånd en förändring.
– Förr flöt floderna året runt. Nu torkar de mindre floderna ut tre månader efter att regnperioden är slut, säger Milton Muunyu.
En grupp på 41 kvinnor och män formerade MNCS år 2009. Deras förhoppning var att de skulle kunna återuppbygga sin närmiljö och förbättra sin livssituation om de organiserade sig. Så småningom anslöt sig 650 traditionella ledare och konsolideringsmöten arrangerades över hela distriktet för att se till att alla invånare inkluderades.
– I början var folk inte så intresserade av att engagera sig men det har blivit uppenbart för alla som bor i området att vi måste göra något. I dag är ungefär hälften av distriktets invånare aktiva i kooperationen.
–Kommunikationen sker via Whatsapp. Innan vi hade våra mobiltelefoner fick vi cykla. Det tog två veckor att nå alla när vi skulle kalla till stormöten, säger Milton Muunyu.
Grassroots Trust är en lokal zambisk organisation som arbetar med hållbart och ekologiskt jordbruk. De anser att man måste ta ett holistiskt grepp om naturresurserna, att allt hänger ihop. Det räcker inte att lösa ett av problemen, man måste se allt i ett sammanhang.
– Vårt viktigaste jobb är egentligen att hjälpa lokalsamhället att organisera sig bättre i den kontext vi lever i just nu. Det blir mer och mer människor som ska försörja sig på landsbygden, allteftersom vår befolkning växer och våra naturtillgångar krymper. Frågan är hur vi ska möta dessa problem, säger Sebastian Scott.
Skogsavverkning, plöjning, konstgödsling, svedjebruk och ändrade mönster i djurhållningen är några av faktorerna som lett Zambia dit man är på väg i dag, mot ökenbildning. De konventionella jordbruksmetoderna leder till att den tunna jordskorpan utarmas och hårdnar och inte längre förmår ta emot regnvattnet som istället dunstar bort i hettan.
Ett av de största hoten mot den zambiska jorden är det utbredda svedjebruket. Det drabbar också dem som valt att sluta bränna sina fält. Det är därför det är så viktigt med kooperativ som samverkar inom ett område.
– Om du slutar svedjebruka din mark men alla andra fortsätter att bränna sin, vad händer då? Jo, då kommer varenda ko i hela Shibunjunyi till din åker för att äta, säger Sebastian på mötet och alla skrattar.
I 20 år har Sebastian testat ekologiska jordbruksmetoder från hela världen på sin farm i Kafue för att hitta de sätt som passar i just Zambia. Metoder som fungerar med hänsyn till landets klimat, samhällets struktur och småböndernas ekonomiska förutsättningar och som samtidigt ger goda skördar med minimal inverkan på naturen. Nu har han hittat dem. Men metoderna är egentligen inte nya alls, bara bortglömda.
– Faktum är att det fanns en välfungerande struktur kring naturresurserna i det traditionella samhället. De hade regler för allt, för skogsbruk, för jakt, för jordbruk. När européerna kom såg de fattigdom och elände men människorna här var inte fattiga, de hade enorma rikedomar. Det var bara det att de inte kapitaliserade sina tillgångar så jag tror att mycket gick förlorat i européernas tolkning av livsvillkoren här, säger Rolf Shenton som själv har en bakgrund inom storskaligt, konventionellt jordbruk och är en av grundarna av Grassroots Trust.
Organisationen arbetar med att återintroducera de traditionella principerna kring naturvård, fast med modern kunskap som bonus.
– Traditionellt levde zambierna i större byar och byns alla djur betade tillsammans i stora hjordar. Betet följde ett mönster där man under regnperioden lät djuren gå längst bort från vattendragen för att sedan föra dem närmare och närmare floden ju torrare det blev. Gräset hann växa upp innan korna kom tillbaka till samma plats nästa år och metoden innebar också ett naturligt skydd mot sjukdomar hos djuren, säger Rolf Shenton.
Nu är byarna mindre och består ofta av enstaka familjer. Djuren går i små grupper på små områden som aldrig hinner återhämta sig. Under mötet föreslår Rolf deltagarna att de ska låta boskapen beta i större flockar igen.
Lunchen serveras under det stora mangoträdet mellan kliniken och möteslokalen. Deltagarna äter köttgyta och nshima, majsgröten som är zambiernas basföda. När mötet återupptas är det dags för Sebastian att prata om odling. Han använder inte termen ekologiskt jordbruk på mötet i Mwembeshi. Prat om bättre hälsa och de globala klimatförändringarna är irrelevanta här där många lever ur hand i mun. Sebastian använder istället ekonomi och de lokala, synbara klimateffekterna som argument för hållbara jordbruksmetoder i distriktet. Termen han använder är low-input farming. Det är helt enkelt billigare att odla ekologiskt än konventionellt eftersom man slipper köpa konstgödsel och bekämpningsmedel och hyra traktor för att ploga.
De senaste tre åren har priset för konstgödsel tredubblats. Många jordbrukare låter sina fält ligga i träda eftersom de inte har råd att köpa det som behövs för att odla konventionellt. Samtidigt har kunskapen om de gamla, hållbara metoderna glömts bort.
– Är det någon som vet hur jag gör när jag sår min majs, frågar Sebastian.
– Nej, svarar de andra.
– Hur gjorde ni själva då, innan plogen?
Det diskuteras livligt bland mötesdeltagarna och man kommer fram till att man använde en pinne för att göra planteringshål.
– Precis, det är så jag gör. Med en dibble stick kan jag göra hål som är precis lagom djupa på precis rätt avstånd och utan att störa jorden mer än absolut nödvändigt.
En dibble stick är en helt vanlig pinne med ett bit gummi längst ner på skaftet. Gummit flyttas upp eller ner beroende på hur djupt hål som behövs för varje gröda.
Sebastian Scott köpte sin farm i Kafue när han var 21 år gammal. Han odlar majs på tre hektar, bananer på en och grönsaker på en. Till sin hjälp har han två medarbetare, Victor Kasankoma och Iveny Chinyenga. Hans höns, kor och grisar ger ägg och kött men också gödsel. Grisarna och hönsen bor i stora mobila burar som flyttas runt på gården varje dag. Samtidigt som de äter upp ogräset luckrar de upp och gödslar marken de går på.
Tillsammans med majsen odlas olika täckgrödor. Duvärt och sammetsböna är de som enligt Sebastian fungerar bäst i Zambia. När majsen och ärtorna är skördade släpps djuren ut på åkern och eftersom baljväxterna är resistenta mot torka får djuren grönt foder genom hela torrsäsongen. Farmen är ett kretslopp som försöker efterlikna naturen.
– Jag följde med min pappa till nationalparken Luangwa Valley när jag var i tonåren. När jag såg de utarmade, torra majsfälten utanför staketet och den frodiga grönskan innanför blev det uppenbart för mig att vi måste följa naturens exempel, säger Sebastian.
– De första sju åren på farmen gjorde vi fuck-up efter fuck-up men sedan började vi hitta system som fungerade.
Nu får han ut åtta ton majs per hektar på sina fält. Utan konstbevattning, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Den genomsnittliga zambiska småbrukaren får ut ett och ett halvt ton på samma areal med konventionella metoder.
Grassroots trust försöker aldrig övertala någon att sluta med konstgödsel eller kemiska bekämpningsmedel, en zambisk småbondes ekonomi tillåter oftast inte sådana experiment. Ett års utebliven skörd kan innebära en katastrof för familjen.
– Det spelar ingen roll var du är, det som betyder något är vart du är på väg. Om du slutar ploga och bränna, planterar kvävefixerande växter, minskar användandet av konstgödsel och tar tillvara på spillningen från dina djur då kan du sluta helt med konstgödsel efter ett par år.
Trädavverkning är ett annat stort problem. Dels handlar det om hushållsförbrukning av kol för matlagning men också om illegal avverkning för virkesproduktion i större skala. Precis som i Sverige är det olika departement på riksnivå som styr över skog och mark. På plats ute i distrikten finns viltvårdare och skogvaktare men det handlar om mycket stora områden som är svåra att övervaka.
– Det är vi som lever bland träden och vi har 60 000 par ögon. Vi finns överallt. Skogsdepartementet har bara tre personer i hela distriktet, säger Milton Muunya.
Han vill därför att ansvaret för distriktets naturtillgångar ska flyttas över till dem som bor där, och med ansvaret också nyttan av värdefulla resurser som bär, frukt och vilt. Under flera år har MNCS förhandlat med distriktets makthavare om kontrollen över naturtillgångarna och det börjar lossna. Den zambiska regeringen skissar nu på en ny lag som ska ge ökat lokalstyre över gemensamma markområden.
Kooperativet har också börjat göra försök med täckgrödor för att berika jorden och använder bränsleeffektiva raketspisar för att minska behovet av kol. Skogen försöker de regenerera genom att beskära riset som växer ur stubbarna från nedhuggna trädstammar. På så sätt växer stubbarna tillbaka som träd i stället för som buskar.
– Grassroots Trust hjälper oss att hitta hållbara metoder och vi försöker göra dessa metoder till en del av vår livsstil. De har haft ett finger med i spelet hela tiden. De är själva zambier och kan relatera till hur det fungerar på gräsrotsnivån här på ett sätt som utländska organisationer inte kan, säger Milton Muunyu.
– Många internationella organisationer arbetar utifrån en mängd antaganden och med en på förhand spikad plan och budget i ett visst område. Dessutom tar de ofta ett begränsat grepp om ett specifikt problem som de identifierat utifrån, utan att ha analyserat eller beaktat hela problembilden. Vi har aldrig en färdig plan när vi etablerar kontakt med ett område, vi är reaktiva, säger Rolf Shenton.
Två år efter stormötet i Mwembeshi berättar Milton Muunyu att de fått ner svedjebruket med 50 procent i distriktet.
– Vår boskap var undernärd och det blev tydligt för alla våra grannar vad som hände med våra kor och getter när vi slutade bränna vårt gräs, när det finns bete för djuren året om.
Grassroots Trust fortsätter lobba för ekologisk odling. Organisationen har inga pengar och arbetar ideellt med alla tillgängliga medel. De medverkar i radio- och TV-program, deltar i seminarier och försöker samarbeta med andra, mer penningstarka organisationer.
– I östra provinsen testar USAID våra metoder med några hundra småbrukare just nu. Om de tycker att det fungerar kan vi nå 300 000 människor genom deras nätverk, säger Sebastian Scott.
– Vi försöker dela våra idéer med så många som möjligt, vilken organisation som sedan lyckas implementera dem är inte viktigt, fortsätter Rolf Shenton.
Shibujunyi distriktet är fortfarande ett av Zambias fattigaste distrikt men framtiden börjar se lite ljusare ut för de som anslutit sig till MNSC.
– Jag känner mig hoppfull nu, vårt kooperativs gemensamma ansträngningar börjar ge resultat. Själv har jag lyckats dubbla min majsskörd. I stället för att sälja majsen till låga priser använder jag den som foder och har börjat föda upp kycklingar, det ger en mycket högre avkastning. Nu tänker jag köpa kor, säger Milton Muunyu.
Reportaget publicerades i tidningen Syre, 16 juni 2017.