Solresors Sri lanka

I godsfinkan på ett tåg mellan Kandy och Ella vaktar Herr Anurr tio lådor med nykläckta, pipande kycklingar. Han sveper med handen över det magiska landskapet som passerar förbi den öppna dörren och säger:

– En konstnär skapade Sri Lanka.

Text och bild: Stina Rosén

Ön skiftar i så många nyanser av grönt att det är omöjligt att ta in. Från den djupt turkosgröna Indiska Oceanen till den frodiga djungeln vid sydkusten och de dimhöljda skogarna i högländerna. Däremellan vidsträckta risodlingar och böljande teplantager. UNESCO har utsett inte mindre än åtta världskulturarv på ön. En ö som inte är större än Svealand minus Uppland och Närke. Konstnären har fått hjälp, sex av dessa världskulturarv är skapade av människor.

Buddha är allestädesnärvarande i detta gröna land. Han sitter i lotusställning i bergsluttningar, i små glasskåp längs vägarna och hemma i människors vardagsrum. Buddha ska inte tillbes utan vördas. Protokollet är strikt på Sri Lanka där de flesta bekänner sig till Theravedaskolan, en konservativ inriktning av buddhismen.

På väg upp för trapporna mot grottemplet i Dambulla samsas turister, lankeser och apor. Det är hett, klockan är två och solen står högt på den klarblå himlen. Här och var sitter försäljare och bjuder ut varor men inte förrän vi nästan är uppe på berget hittar jag en som säljer vatten.

Utsikten från toppen är makalös och ändå ingenting mot vad som komma skall de närmaste dagarna. Utanför tempelområdet tar vi av skorna och lämnar dem till skovaktarna. En proffsig japan har på sig tempelvänliga tåsockar. Själv är jag barfota och får bråttom över de stekheta klipporna fram till den första av de fem grottornas ingång. Här inne ligger Buddha utsträckt på sidan, 14 meter lång och uthuggen ur klippväggen. Väggar och tak täcks av målade tablåer ur Buddhas liv och olika reinkarnationer. När jag stiger in i den tredje grottan silar dagsljuset från dörröppningen ner över ryggarna på en grupp knäböjande munknoviser och deras lärare.

 Belysningen på hotellets spa är dämpad, doften av aromatiska oljor hänger tung i rummet och takfläkten vispar långsamt runt den varma kvällsluften. En försynt ung kvinna ber mig lägga mig på mage på britsen. Hon börjar mjukt och försiktigt med mina fötter men tar i mer och mer och när jag vacklar ut ur behandlingsrummet en timme senare har jag fått mig en rejäl massage av den späda ayurvedaterapeuten.  Jag känner mig redo att ta mig an nästa bergsklättring, upp till palatset i Sigiriya, på lejonets berg.

Ayurveda betyder “kunskapen om livet” och är ett holistiskt hälsokoncept som inbegriper allt från kost och motion till behandling och förebyggande av fysiska och mentala sjukdomar. På ön finns statliga örtodlingar, forskningsinstitut och universitetssjukhus inom läran, sida vid sida med institutionerna inom det betydligt yngre västerländska hälsovårdssystemet. Nu för tiden väljer de flesta lankeser att gå till en vanlig klinik för sjukdomsbehandling men livet, det lever man enligt ayurvediska principer.

– Titta på mig, jag är 38 år! Vem kan tro det, säger guiden i örtträdgården och klappar sig på den platta magen.

Han använder yviga gester när han berättar om kryddorna som ska få fart på livet i sängkammaren och låter övertygande när han senare berättar om kaneloljans alla hälsofrämjande egenskaper.

Tradition och modernitet möts och samexisterar överallt på ön. Det finns ingen motsättning i att en akademiker tar sitt nyfödda barn till en astrolog för att få fram de mest gynnsamma bokstäverna till barnets namn. Eller att stressade kontorsarbetare stannar till vid en Buddhastaty och lämnar blommor innan de hoppar på bussen till jobbet.

 – What is your country? Frågan ställs av alla, från restaurangpersonal till förbipasserande på gatan. Svaret mottas alltid med ett leende, även när det är uppenbart att ”Sweden”, inte betyder något i frågeställarens värld. Lankeserna är alltid vänliga men utanför turistorterna och de större städerna kan det vara svårt att hitta någon som pratar engelska. 1958 styrdes landet av en starkt nationalistisk singalesisk regering. Engelskan avskaffades som officiellt språk och ersattes av singalesiska. Att tamil inte fick en jämbördig status som officiellt språk var ett av startskotten till den långdragna konflikten mellan singaleser och tamiler. Inbördeskriget startade i juli 1983 och varade i 26 år. Freden var inte ett resultat av förhandlingar utan av en brutal offensiv där regeringstrupperna besegrade de tamilska tigrarna.

Sri Dalada maligawa, Tandtemplet är en av de viktigaste platserna för landets buddhister. Tanden sägs komma från Buddha själv och är både en religiös och politisk symbol. Från balkongen på Olde Empire Café i Kandy känner jag doften av jasminblommorna som säljs utanför templet. Jag ser gamla tanter, turister, skolbarn i vita uniformer och mammor med spädbarn på väg för att få en glimt av den gamla reliken och längre bort, längs strandpromenaden vid sjön ser jag kärlekspar som gömmer sig under sina paraplyer. Jag hör puttret från hundra tuk-tuk och människor som ropar till varandra på ett språk jag inte förstår. Det duggregnar lite grann och alla dofter förstärks.

Nästa morgon, innan solens första strålar träffar det förgyllda taket över templet ställer jag av mina skor och träder in i helgedomen. Så här tidigt på morgonen är det bara jag och ett par dussin lankeser. De är alla klädda i vitt och bär offergåvor i händerna, blommor och ris. Längs den dunkla träväggen mitt emot de gyllene dörrarna som snart ska öppnas sitter eller knäböjer de med händerna sammanslagna i vördnad och respekt inför Buddha. När dörrarna till slut öppnas in mot det allra heligaste bländas jag av prakten, relikskrinet är gjutet i rent guld och överhängt med ädelstenar.

Teplantagerna dominerar utsikten från tåget mellan Kandy och Ella. Som distraktion, medan dieselloket drar oss uppåt längs bråddjupa stup, koncentrerar jag mig på utsikten på andra sidan dalgångarna. Kilometerlånga, obrutna rader med tebuskar täcker de böljande kullarna, de stora plantagernas domäner. Bäst tycker jag om de småskaliga familjeägda plantagerna. Där odlas teet under de väldiga eukalyptusträdens takkronor, papaya- och jackfruktträd bryter av och de små husen omgärdas av bananplantor och kokospalmer. Från tåget kan jag se rakt in i lankesernas vardag. Tvätt som hänger på tork, en gamling med krokig rygg som påtar i sitt grönsaksland. En kvinna med bar överkropp som tar ett bad i floden samtidigt som hon tvättar kläder. Män som sitter i skuggan invid en husvägg och tuggar betel, barn på väg hem från skolan.

De koloniala stormakterna har lämnat djupa spår i städerna. Allra tydligast i Galle fort på öns sydvästra hörn. Befästningen började byggas av portugiserna år 1558. Fortifikationen förstärktes och bebyggdes av holländarna som jagade bort portugiserna  1656. När britterna tog över makten 1803 flyttade de huvudstaden till Colombo varför Galle fort än i dag ser ut ungefär som på holländarnas tid. Att vandra runt på stadens gator är som att förflyttas till en annan era men bakom fasaderna gömmer sig designbutiker, restauranger och trendiga hotell i de gamla salarna och kring de vackra innergårdarna.

När jag går längs fortifikationen ovanför vågorna i Galle hör jag en lång, upprepande ljudsignal. En tsunamivarning, hinner jag tänka. Tittar mig omkring, ingen annan reagerar. När jag kommer runt kröken på fästningsvallen ser jag en turist som sitter och tittar ut över havet. I händerna har han en stor snäcka som han blåser i samtidigt som han spelar in ljudet på sin mobiltelefon.

Tsunamin den 26 december 2004 tog 35 000 liv på Sri Lanka och gjorde över en miljon människor hemlösa. Den slog hårdast på öst- och sydkusten men även västkusten drabbades. Längs stränderna kan man fortfarande se spår av förödelsen, ruiner och minnesmärken över de döda. Galle fort klarade sig nästan oskatt tack vare de kraftiga fästningsvallarna men den nya staden, bakom fortet drabbades mycket hårt.

– Vågorna utplånade vårt hus, säger tuk-tuk föraren Amila.

Jag vågar inte fråga hur det gick med familjen.

Efter en dag i nationalparken Yala där jag mött exotiska fåglar, bambi-hjortar, vattenbuffel, mungo och åtminstone en elefant når jag kusten i Beruwala och får äntligen springa över stranden ner i indiska oceanen. Sanden silar mjukt mellan tårna och det varma havet slår över mig i stora kristallklara vågor.

Det var nog faktiskt en konstnär som skapade Sri lanka.

Reportaget är skrivet på uppdrag Solresor och flygbolaget Primera air för deras tidning Prime Time Magazine. Resa och uppehälle bekostades av uppdragsgivaren.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*