Miriam har hittat hem

För tre år sedan satt Miriam Larsson på ett flott kontor i Stockholm. Hon hade ett välbetalt, fast jobb som art director på ett företag i kosmetikbranschen. Hon hade bra förmåner och roliga arbetskamrater. Men hon hade också ett jobb som hade blivit mördande tråkigt.mirreportrattI dag drar Miriam Larsson el på ett nybygge i Västra hamnen i Malmö. Hon är halvvägs igenom sin lärlingstid som elektriker och hon älskar sitt nya yrke.

– Det är så häftigt att man kan återuppfinna sig själv, att man kan lära sig helt nya saker. När vi pluggade avancerad matte till exempel kändes det som att en liten del av min hjärna som jag inte använt på jättelänge tackade mig!

Hon står på en liten trästege i hörnet mellan två gråa betongväggar och borrar i taket. Rummet ska bli kök och vardagsrum i en bostadsrätt. Ljust och fräscht, 50 meter till havet, precis vid sidan av Turning torso. Snickarna är klara med den första innerväggen och Miriam sätter upp slangar som elen ska dras igenom när nästa vägg kommit upp.
Hon har håret uppsatt under hjälmen, vis av skadan efter ett tidigare missöde, den där gången när luggen fastnade i borrmaskinen och hon blev skalperad.

mirrekompisskissMiriam Larsson är 36 år gammal. Hon har varit bartender i Japan, hushållerska på ett världsomseglande kryssningsfartyg och jobbat på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Men hon har aldrig riktigt valt yrke tidigare, hon har alltid halkat in på ett bananskal. Så var det också med arbetet som art director.

– Jag tyckte det var skitroligt och är en person som tycker att det är spännande att vara i olika rum, olika miljöer. Men efter några år började jag känna att det inte var den branschen jag ville stanna i.

Miriam hade inte riktigt nått den punkten där hon kunde tänka sig att bryta upp helt, utan ekonomiskt stöd så hon fortsatte på kosmetikföretaget i några år till medan tankarna mognade.

– När man är lite äldre är det ändå några detaljer som det känns viktigt att överväga. Saker som hur lång utbildningen är i relation till hur ekonomin kommer att se ut under tiden och hur lång tid det kommer att ta innan pengarna börjar rulla in igen.

Miriam började titta på kortare yrkesutbildningar med stora möjligheter att få jobb snabbt.

– Till slut bestämde jag mig för att köra på det jag tyckte verkade allra häftigast, det allra fetaste jag kunde tänka mig.

Utbildningen hon fastnat för var till anläggningsdykare.

– Jag ville göra något helt annorlunda, inte sitta still vid ett skrivbord. Jag hade suttit still i så många år.
Men Miriam kom inte in på utbildningen och antagningen till anläggningsdykare sker bara vartannat år. Hon gjorde upp en plan B och sökte elektrikerutbildningen för att öka sina chanser vid nästa antagning till drömjobbet.

– När jag väl bestämt mig ville jag börja plugga nu, nu, nu! Jag visste att jag inte ville fortsätta som art director och ville inte ha några tentakler utsträckta så jag sa upp mig innan jag visste att jag kommit in.

Eftersom hon gjort slut på sina studielån på gymnasienivå skulle hon behöva bekosta hela utbildningen själv.

– Det skulle aldrig ha funkat i Stockholm men det kunde funka i Malmö så jag bytte min lägenhet och flyttade ner.

mirrehakanskiss
Miriams arbetsdag på bygget i Västra Hamnen skiljer sig radikalt från den i det stora öppna kontorslandskapet på kosmetikföretaget. Hon stiger upp halv sex varje morgon, packar matlådan och cyklar ner till hamnen långt innan solen har gått upp.
Hon och hennes kollega jobbar trapphus för trapphus i synk med de andra byggjobbarna. Som ett löpande band på höjden.

– Det kan vara superenformigt ibland men trots det tycker jag att det är varierande. Ju mer jag kommer in i det desto fler möjligheter ser jag att variera mig.

Det är frukostrast och Miriam tar en kopp kaffe i byggbodens matsal.

– Att jag har jobbat med så många olika grejer, med så många olika människor, har hjälpt mig att uppfatta de sociala koderna. Men ja, det är lite annorlunda att jobba med nästan bara män. Samtidigt tycker jag att folk här är väldigt accepterande mot mig, jag la nog mer band på mig själv på min gamla arbetsplats.

– Någon gång har det skämtats om att jag inte är så stark och visst, jag tror definitivt att man som tjej måste bli dubbelt så duktig, att man blir granskad på ett annat sätt men jag tror faktiskt att de flesta här tycker att det är rätt bra att det kommer fler tjejer till byggbranschen.

En del av sina fördomar kring byggbranschen har Miriam fått bekräftade och lärt sig handskas med, andra fördomar har motbevisats.

–Byggjobbare är inte skitiga och sliskiga och många luktar faktiskt väldigt gott! Dessutom tycker jag att jag fortfarande är omgiven av väldigt kreativa människor som kommer på smarta lösningar.

Enligt Miriam finns det i princip inga arbetslösa elektriker inskrivna på Arbetsförmedlingen men lärlingar finns det många. När hon var klar med skolan hade hon fått ett halvt löfte från Åhlanders El om en lärlingsplats men det skulle dröja innan bygget startade.

– Jag kontaktade Arbetsförmedlingen och bad om hjälp att få en praktikplats på företaget för att öka mina chanser. Jag hade tur och fick en engagerad arbetsförmedlare som såg till att jag kunde börja jobba.

I två månader praktiserade Miriam Larsson på servicesidan med olika jobb hos privatpersoner och företag innan hon kunde börja sin lärlingstid som installationselektriker nere i hamnen.

Utbildningen tog ett år i skolbänken. Nu ska hon jobba sina 1600 lärlingstimmar och hinna utföra ett visst antal obligatoriska moment. Efter det är Miriam certifierad elektriker, men långt ifrån fullärd. Och nej, hon vill inte bli anläggningsdykare längre.

– Det är nog sjukt mörkt och kallt och tungt. Någon gräns måste jag kanske sätta för mitt ego.

Text & Foto: Stina Rosén

Publicerad i Platsjournalen februari 2016

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*