Joao är sexton år och Moçambiques bästa surfare. Halva dagen går han i skolan, andra halvan hänger han på stranden och säljer armband till de få turisterna i byn. Men så fort tidvattnet är rätt springer han hem och hämtar sin bräda och paddlar ut i surfen. Surfbrädan har han hustlat sig till av någon turist, bytt mot någon tjänst. På överarmen har Joao ristat in BMW, för att “I am the BMW of surf, because I surf so fast!”
Det pratas om att vi måste lära oss mer om varandras kulturer, att förståelsen för och acceptansen av människors olikheter är nyckeln till global solidaritet och ett mångkulturellt samhälle.
Men om man vänder på det då? Om vi försökte se likheterna istället? Vore inte det en snabbare väg till gemenskap och solidaritet? Det sägs ju att lika barn leka bäst och vi alla är mycket mer lika än vi tror. En tonåring i Sudan vill också hångla.
Min första resa i Moçambique var till Beira 1992, under det blodiga inbördeskriget mellan regeringstrupperna i Frelimo och den Sydafrikafinansierade gerillan Renamo. Jag slogs av hur människor levde sida vid sida med kriget, hur vardagen pågick mitt i infernot. Jag tycker det är viktigt att berätta historien om vardagen, om människor som inte ser sig själva som drabbade utan bara som människor som lever sina liv. Som kilar över till grannen för att ta en kall öl efter jobbet. Som går en kvällskurs i engelska eller ser en film, som kanske köper de där snygga skorna fast pengarna egentligen borde gå till mer kol.
Jag är nyutbildad journalist. Mina mer erfarna kollegor talar om för mig att det finns ingen tidning som är intresserad av reportage om normaltillståndet, om vardagen. Det måste finnas en knivskarp vinkel som pekar mot Sverige. Att där kommer vi som räddaren i nöden och hjälper till lite. Annars går det bra med det gamla vanliga, våldet och svälten. Men inte det där andra, det som händer mellan och vid sidan av våldet och svälten, det får liksom inte plats i mediebevakningen.
Men jag vill skriva om det. Det som för oss samman, får oss att känna samhörighet. Jag vill det för jag tror att vi människor är beredda att offra ganska mycket för människor vi kan identifiera oss med. Att vi skulle bli mindre benägna att roffa åt oss av jordens resurser om vi visste mer. Jag tror att om vi såg likheterna i stället för olikheterna, då skulle vi äntligen resa oss ur TV-soffan och bestämma att så här kan vi ju inte ha det.
Solen sänker sig hastigt över Maputos skyline. Taggiga skyskrapor utgör kuliss ovanför Marginal, vägen som omfamnar staden nere vid havet. Ungarna som badat vid Costa do Sol beger sig hemåt efter en sista handvolt ut från stranden ner i vågorna.
Text & Bild: Stina Rosén
Krönika i Värnamo Nyheter augusti 2013