Landet som vill sluta slåss

I Zambia utsätts hälften av kvinnorna för fysiskt våld och en femtedel för sexuellt våld under sin livstid. Men i början av 2000-talet började kvinnorörelsen i Zambia att mobilisera sig och 2011 kom en lag mot genusrelaterat våld.
Nu arbetar stora delar av samhället för att förändra strukturer och attityder hos männen som slår.

Ärret på Simon Dakas kind glimmar i det svaga ljuset som silar in genom gardinen. Han ser ut som en person man inte vill möta i en mörk gränd. Hård. Det brukade han också vara.
– Få män i det här landet kan säga att de aldrig har brukat våld mot en kvinna, säger han.

Männen som samlats i Francis Mbuloumas lilla vardagsrum i området Linda township tillhör YWCA:s mansnätverk och de har alla misshandlat kvinnorna i sina liv: fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. I dag är de champions, ledare för var sin grupp med vardera 20 män och 20 pojkar. Projekten de arbetar med kallas »I care for her« och »The good husband campaign«.
– Vi söker upp män och pojkar som vi vet är våldsamma och arbetar med dem för att förändra deras attityder, säger Francis Mbulouma.

Grupperna samlas i workshops och vid lägereldar och där får männen och pojkarna diskutera konsekvenserna av våldet och strukturerna som ligger bakom. Gruppmedlemmarna fungerar också som länk mellan polisen och invånarna. De lägger sig i helt enkelt. När de får höra talas om hushåll där det finns problem försöker de först med rådgivning, både till kvinnan och mannen. Om inte det hjälper rapporterar de förövaren till polisen.
När männen och pojkarna förstått och förändrats, från puppor till fjärilar som Francis Mbulouma kallar det, blir de själva champions och skapar nya grupper. Som ringar på vattnet.

Linda township är ett ökänt område strax söder om huvudstaden. Enligt Francis Mbulouma dog för några år sedan drygt 20 kvinnor per år av våld från närstående. I dag rapporteras ungefär fem dödsfall per år, berättar han.
– Förändring glädjer den som har förändrats först, säger Simon Daka och de andra männen i rummet nickar.

– Jag känner stor lättnad, det är som att vinna ett pris, fortsätter han om sitt nya liv som »good husband«.

Precis som alla andra berättar de att våld och makt utövat av män mot kvinnor ses som tecken på maskulinitet och kärlek i Zambia.
– Vi visste inte att det var en allvarlig sak, säger Francis Mbulouma.

– Jag skall berätta hur det var för mig. Det är en sorglig historia. Min fru kunde inte säga någonting utan att jag slog henne. Jag var ute och drack med mina vänner och när jag kom hem slog jag henne för att det inte stod någon mat på bordet. Fast jag inte lämnat några pengar att köpa mat för.

När Francis Mbulouma kom hem sprang resten av familjen och gömde sig. Vändpunkten kom en dag när hans äldsta son sa att han skulle slå sin nyfödda lilla-syster. »Som pappa slog mamma i går«.
– Jag hade inte förstått att våldet påverkade hela familjen. Det slutar inte med mannen och kvinnan, det droppar ner på barnen och samhället i helhet. Ingen kan utvecklas i en sådan miljö.

I dag ser det annorlunda ut i det lilla lerhuset i Linda. Utifrån gården hör man barnen ropa på »daddy«. Utan rädsla. Francis Mbuloumas fru har utbildat sig och arbetar på hotell och Francis har huvudansvaret för barnen, både de fyra egna och de sex föräldralösa syskonbarnen som bor hos dem.

Francis och hans fru Elizabeth.
Francis och Elizabeth.

YWCA är en av organisationerna som arbetar med att förverkliga visionen om ett Zambia fritt från kvinnoförtryck. Med den nya GBV-lagen (gender based violence) från 2011 har de fått bättre verktyg. Lagen är omfattande. Den kriminaliserar alla former av genusrelaterat våld: fysiskt, psykiskt, ekonomiskt och sexuellt. Den förbjuder också traditionella sedvänjor som barnäktenskap, kvinnlig omskärelse och oskuldskontroll.
Det finns en stark mobilisering i landet. Myndigheter och organisationer arbetar på olika sätt med att implementera lagen. Framför allt arbetar de, precis som YWCA:s mansgrupper, med opinionsbildning. Att förändra attityden hos både kvinnor och män i alla skikt av samhället, hos polisen, politikerna och de traditionella ledarna.

Okunskap, tradition och patriarkala strukturer är ofta orsakerna till våldet. Men det största hindret när det kommer till tillämpningen av den nya lagen är kvinnornas ekonomiska beroendeställning gentemot männen. I de flesta zambiska hushåll är det mannen som försörjer familjen och att anmäla sin man för misshandel är inte alltid ett rimligt alternativ om man vill kunna ställa mat på bordet till barnen.
Women for change är en av organisationerna som arbetar för att stärka kvinnornas rätt till ekonomiska resurser.
– Vi fokuserar på landsbygden och på att ge kvinnor kontroll över marken de brukar. Det är framförallt kvinnorna som arbetar på fälten men de äger inte rätten till marken. Det gör männen i familjen, berättar Barnabas Chitalu, organisationens programkoordinator.

– Vi arbetar därför mycket med de traditionella ledarna, det är de som delar ut markrättigheterna i landet. Vi försöker få dem att se fördelarna med att ge makten över jorden till kvinnorna istället för till männen, fortsätter han.

För det har visat sig vara en ekonomisk fördel, inte bara för kvinnan själv, utan för hela distriktet när kvinnorna har kontrollen över marken. De för hela samhället framåt, inte bara den egna familjen.
Flera andra organisationer arbetar för att kvinnorna ska kunna ta sig ur destruktiva relationer utan att riskera familjens ekonomiska trygghet. Många erbjuder korta yrkesutbildningar, andra hjälp att starta upp små företag eller kooperativ. Bara fyra av Zambias 20 ministrar är kvinnor men någonting håller ändå på att hända. Landets högsta polischef är kvinna. I senaste kullen utexaminerade brandmän var en femtedel kvinnor, det finns kvinnliga gruvarbetare och kvinnliga kirurger. De tjänar egna pengar. Och blir förebilder.

Precious har tagit sin tillflykt till förrådet, det finns inga fönster att fly genom och snart har hennes man lyckats sparka in dörren. Hon har fått med sig mobiltelefonen och ringer sin syster när polisen inte vill lyssna, men systern sitter på en minibuss på väg till jobbet och kan inget göra.

Mannen som sitter bakom systern frågar vad som hänt och när hon berättar övertalar han resten av passagerarna och bussföraren att köra hem till Precious för att rädda henne. Efter en hetsig debatt och ett motorstopp når gänget från bussen huset och övermannar hustrumisshandlaren.

Hela publiken i biosalongen jublar och skrattar. Scenen är från filmen »Lsk Heroes« en film producerad av Muvi TV.

Det är röda mattan-premiär på »Levy Junction«, den växande zambiska över- och medelklassens nya lekplats. Ett köppalats i marmor och stål mitt i stan. Filmteamet är där och skådespelarna och en och annan politiker.
– Vi har förlorat liv i det här landet. Var och en av oss har ett ansvar att lägga oss i när vi ser sådant här, säger Henry Joe Sakala, filmens regissör.

LusakaHeroes

Premiärgalan direktsänds i TV. På röda mattan står Chibesa Ngwira i eldröd klänning och intervjuar biobesökarna om filmen och dess budskap. Hon ser annorlunda ut på kontoret nästa dag. Ingen peruk, inget smink, inga röda naglar. Men hon har pondus. Hon är en kändis i Zambia. Muvi TV har stor genomslagskraft i landet, framförallt i kåkstäderna.
– När något händer ute i förorterna ringer människor till oss innan de ringer till polisen.

Chibesa Ngwira är programledare för »Spit it out«, ett debattprogram som spelas in i en studio med fyra traditionella rådgivare. Två kvinnor, två män. Tittare från hela landet skickar in sina problem via sms och de fyra i studion diskuterar och ger råd om lösningar. Ofta är det kvinnor och barn som berättar om våld och övergrepp.
– Om det är allvarliga övergrepp ber vi dem kontakta redaktionen och sedan sätter vi dem i kontakt med en rådgivare. Om vi säger åt dem att gå till polisen direkt förlorar vi dem.

»Spit it out« är en stor framgång för kanalen. Traditionellt lever de zambiska kvinnorna i en kultur av tystnad. Det som sker i hemmet ska stanna i hemmet. Genom programmet får de en röst och kan be om råd och hjälp utan att behöva avslöja sin identitet.

Kommissarie Tresford Kasale delar det lilla, lilla kontoret på polishögkvarteret i Lusaka med fem andra medlemmar från polisens Victim support unit, den enhet som arbetar med genusrelaterat våld. Det är de som är bärarna av den nya lagstiftningen.
Han sitter bakom högar av papper och berättar om hindren i deras väg. Offrens tystnad och ekonomiska beroende är stora problem men inte de enda. Statens brist på resurser är ett annat. I vissa distrikt har polisen inte ett enda fordon och det finns till exempel inget kriminaltekniskt laboratorium i landet.
– Många fall hinner självdö innan bevismaterialet kommer tillbaka från Sydafrika, säger han.

Kasale

Enheten har 439 poliser spridda över landet, 231 av dessa är kvinnor, berättar Tresford Kasale. Många av medarbetarna är utbildade i rådgivning och juridik och alla är särskilt kunniga i genusfrågor. En av deras största uppgifter utanför själva polisarbetet är att sprida kunskap och visa sin närvaro. Det gör de i skolor och på landsbygden, genom radio och tv och via stora affischkampanjer. Tresford Kasale säger att det går framåt. Att deras, regeringens och de andra organisationernas arbete ger resultat.
– Numera får vi ofta in flera anmälningar på samma fall, framförallt om det är barn inblandade, berättar han.

Våldsstatistiken i Zambia klättrar just nu uppåt istället för neråt. Lyckligtvis verkar de flesta övertygade om att det inte är våldet som ökar utan människors benägenhet att anmäla våldsverkarna.

Maureen Lubasi var lastbilschaufför i nästan 30 år men är numera Lusakas enda kvinnliga minibussförare. Hennes buss står på tomgång och väntar på hållplatsen utanför Archades shopping centre. Det är kallt och regnet smattrar mot bussens rutor trots att regnsäsongen borde vara över för i år.

Big MamaBackspegel
Maureen Lubasi tror inte att hennes passagerare skulle vända bussen för att rädda en utsatt kvinna. Enligt henne har den kollektiva ansvarskänslan suddats ut i Zambia de senaste åren, i takt med att de sociala klyftorna ökat och individualismen gjort sitt intåg. Men hennes passagerare håller inte med. De säger alla att de skulle ingripa om de såg våld hos grannen i dag.
– Nu finns lagen, polisen bör informeras, säger Nancy Mobita, student på universitetet i Lusaka.

– För fem år sedan var våldet en privatsak, det är det inte längre.

Text och bild: Stina Rosén

Publicerad maj 2014 i tidningen Re:public #32

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*