– Jag gjorde fel där, titta på teckningen, det bruna skulle ha börjat direkt. Nu måste jag repa upp ända dit, säger Phumzile Ndebele frustrerat men skrattar samtidigt åt sitt misstag.
En hårt packad grusväg delar den flacka dalgången i hjärtat av Zululand. På ena sidan ligger spridda bostadshus, en högstadieskola och ett ålderdomshem. På andra sidan ligger den gamla svenska missionsstationen som rymmer ELC Art & Craft Centre.
Platsen – Rorke’s Drift – är främst känd som slagfältet där britterna slutgiltigt besegrade den mäktiga zuluarmén i slutet av 1800-talet. Landskapet matchar inte historiens dramatik, det är snarare pastoralt. Gröna kullar med betande boskap, en flod som skär igenom slättlandskapet i dalens botten, och tystnaden som bryts av sorlet från skolbarnens lek.
Philda Majozi går runt bland kvinnorna i vävsalen och diskuterar balansen i mattornas färg och form. Ibland sätter hon sig ner och tittar på när väverskan separerar varpen med fingrarna och drar garnet mellan lintrådarna. Garnerna är av karakul-ull från grannlandet Namibias fettsvansfår, men varpen kommer liksom vävstolarna från Sverige.
Det var i början av 1960-talet. I Sydafrika rådde apartheid och några svenskar med bakgrund från Konstfack engagerade sig på det sätt som låg dem närmast. De startade, i samarbete med den svenska biskopen i området, en arbetsterapiutbildning i konsthantverk på ett svenskt missionssjukhus i KwaZulu-Natal. Att verka i skydd av kyrkan var den enda möjligheten för svarta och vita att få arbeta tillsammans under den här tiden.
Efter ett par år lämnade projektet sjukhuset och utvecklades till The Evangelical Lutheran Church Art and Craft Center här i Rorke’s Drift. En konstskola, den första för svarta sydafrikaner, och tre verkstäder för konsthantverk.
För svenskarna som kom var det viktigt att dela med sig av kunskap och samtidigt lämna det individuella konstnärliga uttrycket intakt. Nya material och verktyg kombinerades med traditionella tekniker. Zuluernas mattor av flätat gräs översattes till ullmattor i vävstolarna, de jordbrända, tummade keramikkärlen blev till stengods i heta oljeugnar och reliefer i trä och lera blev screentryck, bildvävar och grafik.
Philda var en av skolans första elever. Hon kom hit 1964 och när hon gick i pension 2009 hade hon varit vävstugans förman i 30 år.
– Centret var viktigt för det var första gången det skapades den här typen av arbetstillfällen för oss. Det fanns ingen annanstans i landet där svarta kunde lönearbeta med konsthantverk och konst.
Konstskoleeleverna och hantverkarna i Rorke’s Drift inspirerade varandra och en spännande korsbefruktning uppstod. Den första utställningen med verk från ELC Art & Crafts hölls 1963 i Stockholm och sedan följde utställningar i Sydafrika, USA och Europa. Grafik, bildvävar och keramiska verk från centret finns numera i konstsamlingar, kyrkor, regeringsbyggnader och privata hem både i Sydafrika och utomlands.
Philda plockar ner en pärm med foton från en hylla och visar en bildväv hon har gjort.
– Vi hörde om apartheid på radio men det var inget vi diskuterade här, berättar hon.
Motståndet manifesterades istället i verken. I Phildas väv på det blekta fotografiet utspelar sig en scen från Sowetoupproret 1976. Vita poliser med dragna vapen, militärpolisbilar och stridsflygplan, hus som brinner, människor som flyr och några som ligger kvar på marken.
Missionsstationen där centret ligger lämnades på 1970-talet över till den lokala kyrkan. 1983 stängdes konstskolan av ekonomiska skäl. Verkstäderna för vävning, keramik och textiltryck fortsatte sitt arbete, men med konststudenterna försvann en viktig inspirationskälla och länk ut i landet.
Det kreativa utrymmet krympte ytterligare när olika intressenter utifrån försökte kommersialisera produktionen. Intresset från konstvärlden svalnade och utställningarna blev färre.
Men nu är Philda tillbaka på centret tillsammans med en av de andra gamla väverskorna för att blåsa nytt liv i vävsalen.
– Jag kom tillbaka för att jag inte vill se centret gå på knä, säger hon, full av energi.
– Vi är på väg upp igen nu. De unga väverskorna är entusiastiska, de vill både tjäna pengar och vara kreativa.
Varje onsdagsmorgon gör kvinnorna ett avbrott i vävandet. Då samlas de runt det bastanta långbordet i mitten av vävsalen för ett par timmars designarbete. Var och en har ett block och ett skrin med färgpennor. Det är här fröet sås till nästa matta.
Tvärtemot de europeiska förväntningarna om jordnära färger i hantverk från södra Afrika väljer väverskorna nästan mangrant de ljusa pastellerna eller de riktigt lysande starka färgerna till sina mattor. Mönstren som kvinnorna skissar fram är geometriska, inspirerade av zulufolkets traditionella pärlarbeten. Formerna liksom färgerna bär på budskap.
Väverskorna uppmuntras också att hitta inspiration från sin vardag. En av de nya ritar in en borrmaskin i sin design.
Philda sätter sig gärna utomhus i solen när hon ska göra en design.
– Jag tittar mig omkring, sedan ritar jag. Ibland läser jag böcker och ritar det jag läser om. Ibland är det någon som berättar en historia och då försöker jag tolka den i min bildväv. Det är alltid en stor glädje när jag är klar med min design och sätter mig framför den tomma vävstolen, då har jag alltid bråttom, berättar Philda.
Hon är förargad över att väverskorna numera gör sin design med färgpennor istället för med vattenfärg.
– De behöver lära sig att experimentera sig fram till precis de färger de vill använda i mattan. Det är en process som också skapar nya idéer, säger Philda.
En gång i tiden var 150 personer anställda på centret och 200 kvinnor stod i kö för att få börja i vävstugan. Försäljningen från verkstäderna gjorde centret självförsörjande, gav de anställda en bra lön och höll konstskolan på fötter. I dag är det en annan femma. Väverskorna har inte haft möjlighet att breda ut sin kreativitet i fria bildvävar, all tid har gått åt till att väva mattorna som med nöd och näppe betalar centrets löner.
Men med de nyanställda väverskorna har man lyckats skapa utrymme att satsa på de mer tidskrävande bildvävarna igen.
– Två av kvinnorna håller på att lära sig nu, berättar Philda.
Centret söker också pengar för att starta en ny konstskola, och med hjälp av gamla och nya konstnärskollegor försöker man få igång utställningsverksamheten igen. Kontakten med Sverige har aldrig upphört och i september hölls en utställning i Gerlesborg i Bohuslän.
Medan de andra väverskorna dukar upp friterat bröd och kaffe till fikat traskar Philda över till spinneriet där mattornas historia på centret börjar och slutar.
En vacker matta i pudriga pasteller ligger fastspikad i en träskiva på golvet. Efter två veckors vävarbete ska den sträckas och få ändarna knutna innan den är klar att hängas upp i butiken.
I rummet intill står en kartong med vita tussar av råull i ett hörn. En kvinna borstar ullen med handkardor, en annan vevar på en kardmaskin. På ett par bänkar längs väggen sitter spinnerskorna. Med lätta fingrar och ett jämt trampande på pedalen matar de spinnrocken med kardfloret. Sedan färgar de garnet i stora, puttrande grytor och hänger det på tork i solen.
– Även väverskorna lär sig att färga garn, berättar Philda och visar en pärm full av recept på olika nyanser.
I ett vitkalkat hus intill spinneriet ligger keramikverkstaden. Ett litet barn sover middag på en filt på golvet framför en murad öppen spis. Vid bordet bredvid sitter hans farmor. Med den traditionella coil-tekniken växer en groda fram av rullar av lera som hon tummar ut efterhand. En bit bort står en kvinna och knådar luftbubblorna ur ett stycke lera som hon sedan ska dreja.
Gordon Mbatha är liksom Philda en veteran som återvänt till centret på gamla dagar för att få det att blomstra igen. Han började som vävare på 1960-talet men gick så småningom över till keramiken. Nu är han chef i keramikverkstaden och sköter glaseringen och bränningen.
Gordon lämnade centret när en lokal pastor utan intresse för konst chefade över verksamheten. Kvar från den tiden är leran. En organisation hade fått pengar av regeringen för att göra verkstaden till en sorts souvenirfabrik. Till keramikernas glädje dog projektet, men 17 ton lera som hade köpts in blev kvar.
Gordon ser fram emot dagen då den leran tar slut.
– Jag längtar efter att jobba med vår gamla lera, den som vi själva grävde upp på en gård ett par timmar härifrån. Den är grövre och vi blandar den med pulverlera för att den ska bli mer elastisk och inte falla ihop på drejskivan.
Ljuset silar in genom fönstret bakom en av keramikerna, dammet yr när han blåser rent muggen där han karvat sitt mönster. På hyllan längs väggen på andra sidan fönstret står mängder med keramik som väntar på att brännas. Här trängs muggar, skålar, fat och karotter. Vaserna och skulpturerna står längst in, de har väntat länge nu. De får inte plats i den enda ugnen som är i bruk, en liten, liten toppmatad elektrisk ugn.
Gordons högsta önskan är att de ska få råd att köpa in paraffin för att bränna i den stora oljeugnen av tegel. Värmen i den får järnoxiden att tränga ut i form av bruna prickar och röken ger en mjukt grå ton till leran.
I elugnen smälter inte glaseringen lika fint och den vattnar ur styrkan i oxidfärgerna de använder. Koboltfärgen blir urblekt isblå istället för djupt svartblå.
– För att behålla den mörka färgen glaserar vi inte längre våra koppar på utsidan. Och för att täcka lerans starkt vita färg dekorerar vi våra koppar med mer motiv än vi gjorde tidigare, säger Gordon.
Med glädje har han följt de nya väverskornas arbete.
– Jag hoppas att jag får möjlighet att träna upp en ny generation keramiker också, säger Gordon.
Philda håller med.
– Min dröm är att ELC Arts and Crafts ska kunna stå på egna ben och att nya generationer ska få chansen att verka här, våra barnbarn och våra barnbarnsbarn. Och det kommer att hända, säger hon med stor övertygelse.
In i verkstaden kommer en pojke i skoluniform.
– Det här är mitt barnbarn, säger Gordon.
– Han brukar komma hit och träna på att dreja och dekorera koppar. En dag, när han slutat skolan, ska jag fråga om han vill bli keramiker.
Reportaget om konsthantverkscentret i Rorkes´Drift skrevs för tidningen Hemslöjd men blev aldrig publicerat.
Text: Stina Rosén & Kajsa Skarsgård
Bild: Stina Rosén