Motorn får gå medan hon skrapar rutorna och borstar bort den värsta snön. Inte för att det hjälper, det kommer ny hela tiden. Tjugo minuter senare rullar hon fram till stationen i Skurup. Klockan är 05.20 och inte en enda passagerare syns till.
-De kommer i Abbekås, säger Mari-Anne.
Hon har kört sträckan ungefär 2000 gånger sedan hon började jobba för Skånetrafiken i augusti förra året. Hon verkar veta precis var folk kliver på, när och varför. Hon vet också vad de flesta heter när de till slut dyker upp. Några i Abbekås men flest i Skivarp.
-God morgon Sebastian! Välkommen Natalie! Hej hej Ewa!
Mari-Anne ser betydligt piggare ut än sina passagerare. Hon har varit vaken länge nu. Att hinna göra sig fin, det är viktigt. Det syns på de raka, stadiga kajaldragen runt ögonen och håret som ligger perfekt. Långt, blont och lockigt. Hon kunde nog sett lite barsk ut med allt det svarta kring ögonen, om det inte vore för att hon ler nästan hela tiden, både med ögonen och med munnen.
Andra stoppet för dagen vid Skurups station. Mari-Anne försöker gå på toaletten. Den är låst.
-Jag får hålla mig och försöka hinna ner till hamnen i Abbekås i stället.
Men det dåliga väglaget och snöyran gör att det inte finns tid. Hon blir tvungen att göra den vanliga u-svängen över kustvägen inne i Abbekås samhälle utan kisspaus.
-En dag förra sommaren var både toaletten i Skurup och den i Abbekås hamn avstängda. Den i hamnen höll de låst under hela turistsäsongen. Jag frågade om jag inte kunde få en egen nyckel som vi förare kunde ha i bussen men det gick inte.
-Den dagen blev det kris och jag gick in på matbutiken där borta och frågade om jag fick låna deras toalett men de sa nej! Där kommer jag aldrig att handla igen.
Lyckligtvis är toaletten i Skurup upplåst när bussen rullar in nästa gång.
Utan 305:an hade det varit omöjligt för många att bo här, ute på landet. Bussen blir livlinan för de utan körkort eller egen bil.
-Men jag får köra själv, säger Mari-Anne, för mig är det ju ingen som hämtar.
Hon verkar ha en personlig relation till många av sina resenärer. Mycket tack vare hennes tidigare jobb som skolbussförare säger hon själv.
-Jag blev lite som en extramorsa för många.
Sätet närmast hennes i bussen står nästan aldrig tomt. Det är alltid någon som väljer just det för att få sig en liten pratstund. Men inte nu. Inte i den här okristliga timman. Det sitter ett tiotal resenärer i bussen men alla är inneslutna i sig själva.
Det blixtrar till i kolsvärtan vid Dalaled. Bussen saktar ner och stannar. Ur intet träder en skugga. Ännu en på väg till jobbet.
-Jag har sagt att om de vill åka med måste de ha en ficklampa eller en reflex att blinka med, annars ser jag dem inte.
Mari-Anne kör försiktigt, särskilt sträckan mellan Skivarp och Abbekås. En smal landsväg med knappt om plats för ett möte. Termometern visar – 1 och vägen är glashal.
-Tidtabellen är det bara att glömma sådana här dagar.
Den första oktober kan busskörandet vara över för Mari-Annes del. Då tar ett konkurrerande bolag över buss 305 mellan Skurup och Abbekås. Ännu vet inte Mari-Anne om hon får vara kvar. Att det kommer att bli förändringar, det vet hon däremot med säkerhet. Det blir det alltid när en ny aktör förhandlar till sig entrepenaden. Inte alltid för resenärerna men nästan alltid för förarna.
Mari-Anne hoppade av arbetet som skolbussförare när den nya arbetsgivaren tog över. Turerna delades och förarna fick tre timmars obetald rast mitt i arbetsdagen. För lite tid att hinna göra något annat, för mycket tid att slösa bort utan lön.
Framåt halvåtta börjar det ljusna. Inte bara utomhus utan också i sinnet hos resenärerna. Lite småprat hörs här och var i bussen. Oväntade skyltar skymtar i vägrenen längs landsvägen. Nagelsalong står det på en som pekar rakt ut i åkern, tatueringsstudio på en annan, men på de flesta står det ändå potatis.
-Efter buskaget där borta kan man se mitt hus. Nu skall jag kolla om ljuset är tänt i badrummet, så jag vet att flickorna är uppe.
I Skivarp kliver det på en kvinna i Mari-Annes egen ålder. Sätter sig på sätet bredvid. De pratar om ditt och datt men mest om hudproblem, tonårsdöttrarnas. Kvinnan har öppnat skönhetssalong i Skurup och nu blir det affärer. Mari-Anne får en broschyr med priser och behandlingar.
För att gardera sig om jobbet försvinner i oktober har Mari-Anne startat ett företag. Hon gör maskinbrodyr på textil. Nu visar det sig att företaget som broderat handdukarna åt kvinnan med salongen har lagt ner och vips har Mari-Anne en potentiell kund. Sin revisor träffade hon också på bussen. Och pappan till de nu nästan vuxna barnen. Fast han var inte passagerare utan kollega på Malmö lokaltrafik som det hette på den tiden.
Fram till dess hade Mari-Annes liv varit allt annat än en dans på rosor. Hon växte upp med sin mormor i Finland. Som sjuåring flyttade hon till mamman i Malmö men redan när hon var 14 dog mamma. Några år i olika fosterhem följde och så fort hon fick flyttade hon till egen lägenhet. Utan vuxenstöd hoppade Mari-Anne av gymnasiet och hamnade i mindre gott sällskap.
1990 fick hon så syn på en affisch på bussen. Lokaltrafiken sökte förare och utbildningen var betald. Mari-Anne tog chansen.
På förmiddagspassets sista runda struntar bussen i att vända i Abbekås. Slutstation för denna tur är i stället en parkering alldeles invid havet i Mossbystrand. I dag blåser en hård och kall vind över dynerna och havet ryter grått men till sommaren kommer det att se annorlunda ut. Då får Mari-Anne sju minuters rast invid en svensk sommaridyll. Sol och saltstänk, klarblå himmel och skratt från glada barn. Det är annat det än en asfalterad ruta vid Skurups offentliga toalett.
Personporträtt/arbetsplatsporträtt Skurups journalistlinje, våren 2013