Den svenske apotekaren

Det är drygt 40 år sedan Björn von Hofsten från Hallstahammar packade sin koffert och drog till Afrika första gången. Då var han biolog på forskningsresa. 1987 återvände han som farmaceut och från den resan har han inte kommit hem än.

bjornportrattm

– I Sverige är man bara en kugge i maskineriet, här är man en person som har något att ge. Den kunskap jag bär på får en mycket större inverkan och folk ser upp till en, det är kul.

Avokadoträdet bakom poolen kommer snart att ge frukt. Mangon hänger tung på grenarna och hibiskusen står i blom i Björn von Hofstens trädgård i Lusaka, huvudstaden i Zambia. Det var hit till Lusaka han kom med sin hustru och tre barn 1987. Han var utskickad av SIDA för att arbeta med landets basläkemedelsprogram.

– Sverige hade läkemedelsbistånd i många länder på den tiden. Man skickade ut så kallade experter som arbetade med basläkemedelsförsörjning och där i ingick upphandling, logistik, distribution samt utbildning och information till användarledet.

Björns företrädare hade hittat en lösning på svårigheterna med läkemedelsförsörjningen till kliniker ute på landsbygden. På åttiotalet saknades kommunikationsmöjligheter med de avlägsna klinikerna. Klinikerna visste vad de behövde men att föra fram sina beställningar och få leveranser var tidsödande och besvärligt.

– Vi utvecklade då ett system med läkemedels-kit. I dessa levererades ett tjugotal basläkemedel, förband och förbrukningsmaterial.

stortkitm

I lådorna fanns bland annat antibiotika, malariamedicin, maskmedel, värktabletter och diarrémedicin. Ett kit var beräknat för 1000 patientbesök per månad så större kliniker fick flera lådor varje månad och mindre kliniker fick lådor mer sällan. Områden som hade speciella behov, till exempel hög förekomst av bilharzia, kunde komplettera sina kits.

– Lådorna levererades till distriktsjukhusen och sedan fick klinikerna hämta sina lådor där. En klinik låg i Luangwa Valley, en av Afrikas största och djurrikaste nationalparker. Mannen som brukade hämta kitsen cyklade i två dagar för att nå fram till leveransplatsen och sedan två dagar tillbaka. Han berättade om hur han vid ett tillfälle fått sitta i två dagar i ett träd medan han väntade på att ett lejon skulle ge sig iväg. Det visar på viljan och behovet av läkemedels-kitsen, säger Björn.

Systemet med kits blev så lyckat att det finns kvar än i dag och det har också spridit sig till andra länder med liknande infrastrukturella problem.

1991 återvände familjen till Sverige. Björns fru ville åka hem och fortsätta sitt arbete som socionom och Björn återupptog sitt jobb som informationsapotekare och senare som apotekschef i Mjölby. Men han höll inte ut så länge. 1995 erbjöds han ett nytt SIDA-uppdrag, denna gång som rådgivare i Angola, ett land som var betydligt mer svårjobbat än Zambia. Här rådde ett inbördeskrig som pågått av och till sedan 1975 och inte tog slut förrän 2002.

Björn Von Hofsten fortsatte att utveckla kitsystemet vilket innebar många resor i det krigshärjade landet.

– Det var meningen att vi, av säkerhetsskäl, skulle flyga när vi skulle ut på landsbygden men vi körde bil ibland ändå. Min angolanska kollega sa ”det är bara att ligga lågt men stanna inte för helvete!”.

Enligt Björn har utbildningskvaliteten i Zambia sjunkit de senaste decennierna men på 80- och 90-talen var kompetensen relativt hög.

kitm

– I Angola var det mycket sämre, många inom sjukvården hade ingen utbildning alls och det rådde en sorts dekadens i krigets Angola, en alla för sig själv-attityd.

1999 bestämde sig SIDA för att lägga ner sitt basläkemedelsprogram i Angola.

– Beslutet fattades i juni och vid årsskiftet la man ner allting. Men kitsen finns kvar där också.

Så nu skulle Björn Von Hofstens afrikanska äventyr ta slut. Han var tjänstledig från Apoteksbolaget i Sverige och var garanterad en anställning när han kom hem.

– Men jag hade jobbat länge vid det här laget och tyckte att jag kunde en hel del. Att stå på ett apotek i 15 år till verkade inte så lockande, jag kände att det lär ju inte bli några adrenalinchocker direkt.

1995 hade Björn von Hofsten startat ett företag i Zambia på initiativ av en zambisk kollega, apotekaren Clement Andala. Företaget hette Ngansa pharmaceuticals.

– Det var så småskaligt att bara han kunde leva på det. Så när jag beslutade mig för att flytta tillbaka till Zambia bestämde vi att vi skulle ordna pengar och starta om i större skala.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Räntan på banklån i Zambia låg på 60 procent men till slut fick de ett lån på drygt en miljon av en av sina leverantörer, danska Missionpharma som var intresserade av att utveckla kitidén kommerisiellt.

– Vi byggde ett lager för pengarna och körde igång.

Vid det här laget hade Björn och hans fru separerat och Björn hade träffat angolanska Sheila. Hon följde med till Zambia och de har i dag tre söner tillsammans, Steven 16, Eric 14 och Niklas 11.

Ngansa pharmaceuticals importerar och distribuerar bland annat insulin, hormoner, operationsläkemedel, narkotika, suturer, antiseptiska produkter och laboratorieartiklar. Den största kunden är den zambiska staten som erbjuder gratis sjukvård och medicin till medborgarna.

– Jag skulle tro att de vanligaste 200 läkemedlen som finns i Sverige också finns på de statliga apoteken i Zambia. Nyare och dyrare mediciner är bara tillgängliga på de privata apoteken, för den som har råd.

Ngansa pharmaceuticals levererar också till en del av de privata apoteken och större privatägda sjukhus.

– Varken jag eller Clement är några affärsmän i grunden, vi är båda akademiker. Vi vill ha kvalitet och har kanske varit lite för seriösa för att kunna bli riktigt lönsamma. Men vi har sovit gott på nätterna.

Deras rykte som seriösa gav ett femårigt logistikkontrakt med USAID, USAs statliga biståndsorganisation. Uppdraget handlade främst om lagerkontroll och leveranser av HIV-mediciner till Lusaka.

– Där tjänade vi våra pengar, den inkomsten fick subventionera de dåliga affärerna med regeringen.

– Svårigheten har varit att få betalt i tid. Leverantörerna ger oss 60-90 dagars kredit men regeringen kan ta sex månader på sig att betala oss. Det har gjort att vi ibland haft problem med likviditeten.

Avsaknaden av fungerande kontrollmekanismer i landet vad gäller import, hantering och produkternas kvalitet har också inneburit svårigheter.

– Det blir svårt att konkurrera när man själv följer regler och förordningar om grannen inte också gör det.

Ett annat hinder har varit korruption. Inte i stor skala men i vardagliga situationer.

– Det kan vara handlingar som kommer bort uppe på hälsoministeriet, papper som man sedan måste betala någon för att ”hitta”. Jag tror att vi hade kunnat blomstra om alla hade skött sig, då kanske jag inte hade kastat in handduken.

Men det har han gjort nu, kastat in handduken. I oktober skrev han på papper med Missionpharma, samma leverantör som gav honom och Clement Andala det där viktiga lånet på 90-talet. Företaget har nu köpt Björns del i Ngansa Pharmaceuticals.

Och Björn, ja han har vid 68 års ålder börjat ett nytt afrikanskt äventyr. Tillsammans med en kusin till hustrun Sheila säljer han livsmedel till DR Kongo. Makrill från Namibia och kyckling från Zambia fraktas i kyltransport till gränsen till Kongo.

– De odlar inte ens tomater i södra Kongo för alla är upptagna med att gräva efter mineraler. Våra kunder hämtar varorna på cykel, en del tar 700 kilo i ett lass, berättar Björn imponerat.

Det nya kontoret ligger hemma i den egna trädgården. Det passar utmärkt för Sheila både arbetar heltid som revisor och pluggar på sin masterexamen för att bli internationellt auktoriserad så Björn har hand om marktjänsten hemma. Hämtar och lämnar barnen i skolan och på andra aktiviteter, gör deras skollunch och lagar middag. Hus och trädgård sköts av två hushållerskor och en trädgårdsmästare.

­­Björn har trots svårigheterna med att bedriva affärer i Zambia inga planer på att återvända till Sverige.

– Nej, absolut inte. Det är otroligt lärorikt att arbeta här. Det skulle vara svårt för någon som är fyrkantig men jag tycker om utmaningarna, det blir aldrig slentrian.

– Faktum är att Kongo skulle vara en perfekt marknad för läkemedels-kitsen, de har precis samma problem med infrastrukturen som Zambia och Angola, avslutar Björn von Hofsten. Så kanske har läkemedelsbranschen inte sett det sista av honom än.

Text & Foto: Stina Rosén

Publicerad i branschtidningen Svensk Farmaci februari 2016

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*