Frihetsjärnvägen

Bro21

Mellan två afrikanska länder ringlar 180 mil kinesisk ingenjörskonst över vidsträckt slätt, höga berg och genom djupa dalar. The great freedom railway. Det tog 75 000 män och kvinnor fem år att bygga järnvägen som stod klar 1976. Det är lätt att tro att det är samma vagnar som rullar mellan Zambia och Tanzania än i dag.

Zambias president är död. På en liten TV i avgångshallen i Kapiri Mposhi sänds begravningen live från Lusaka. Åskådarna sitter i en halvcirkel på stolar som ställts fram för ändamålet. De som sitter där ska inte med tåget. De har kommit till stationen för att sörja sin president. På den upphöjda plattformen längre bak, egentligen reserverad för 1a klass passagerarna, sitter en ung kvinna med en bibel i knät och sin veckogamla dotter vid bröstet. Hon ska inte heller med tåget, inte i dag. Hon har inte råd att åka hem med sin nyfödda förrän i morgon när Zambia Railways kör sitt tåg på sträckan. För mig är biljetten billig. 333 kronor i 1:a klass sovkupé. Inklusive safari om tiden vill mig väl.

Klockan 16.00 prick lämnar vi de sörjande i Kapiri Mposhi bakom oss.

Framför oss har vi en tre dagar lång tågresa och till sist, Indiska Oceanens vita strand. Det dröjer inte många minuter förrän vi förstår att denna resa kommer att bli en nagelbitare. Jag kan inte ens komma på något att jämföra med. Kanske som att cykla i 80 km/h på kullersten? Utan däck på fälgarna. Ute är det nära 40 grader varmt. Inne i vår kupé likaså.

Zambia har ingen kust. Vid självständigheten 1964 satt landet i en rävsax. I Angola i väst och Mocambique i öst pågick frihetskriget mot kolonisatören Portugal ända fram till 1975. I söder fanns Rhodesia (nu Zimbabwe) och Sydafrika, två länder som styrdes av vita minoritetsregeringar. Tillsammans med Tanzania sökte man stöd för att bygga en järnväg till kusten i Dar-es –Salaam. IMF sa nej, Storbritannien, Väst-Tyskland, USA och några andra också. Till slut vände sig de båda länderna till Kina som sa ja till ett räntefritt lån och erbjöd sig att bygga järnvägen som kom att döpas till Tazara.

Innan bygget började 1970 gav sig 12 kinesiska lantmätare av för att till fots, under nio månader, planera spårläggningen. 180 mil räls, 320 broar, 22 tunnlar och ett komplicerat dräneringssystem senare kunde järnvägen invigas 1976, två år före utsatt tid.

En ung kvinna kommer in i vår kupé, presenterar sig som Marjorie och berättar att hon är ansvarig för vår vagn under resan till gränsen i Nakonde. Vi ber henne om hjälp att öppna fönstret, spärrarna har fastnat och håller inte upp den tunga rutan.

– Jag ska fixa en pinne, säger hon och försvinner i väg.

När hon dyker upp igen har hon med sig en tunn list som hon sätter upp längs kanten på fönsterkarmen. Rutan vilar nu på en 2 mm bred kant. Det funkar.

Mr Eston är trafikledare på Tazara. Jag möter honom först på perrongen i Kapiri Mposhi. Med sig har han en av sex unga kvinnor som just avslutat den tvååriga lokförarutbildningen. De blir de första kvinnliga lokförarna i Zambia. I slutet av veckan, så fort deras certifikat kommit, ska de ut på spåren som lärlingar.

Jag träffar honom igen ombord på tåget. Han är hoppfull. Tazara finns med i den budget som Zambias regering fastslagit för år 2014. De har blivit lovade 45 miljoner dollar. Några av dessa är öronmärkta för obetalda löner till de anställda, resten ska användas till spårrehabilitering och nya lok och vagnar. Tanzania har lovat lika mycket på sin sida gränsen. Presidentens död har försenat utbetalningen men nya vagnar är i alla fall på väg, i slutet av december ska de komma.

Utanför fönstret rullar stora åkrar förbi. Mkushi, första stoppet efter Kapiri Mposhi är ett av Zambias största jordbruksdistrikt.

En av mina nya vänner på tåget berättar om en incident här för några år sedan.

– 20 kor hade förirrat sig upp på spåret och tåget klippte varenda en, berättar han.

– Efter en stund kom ägaren, en storfarmare. Han sa att vi lika gärna kunde ta för oss. Du skulle ha sett! Plötsligt drog passagerarna fram stora knivar ur sina väskor och började stycka korna direkt där vid spåret!

Det har hunnit bli mörkt utanför vårt fönster. Ibland skymtar ljuspunkter, enstaka hus med elbelysning men oftare små eldar. På himlen miljoner stjärnor.

I 1:a klass avdelningen finns både en restaurangvagn och en bar. Första kvällen väljer vi att äta i kupén. En ung kvinna kommer och frågar vad vi vill ha.

– Kyckling eller biff med ris eller nshima, svarar hon på frågan om vad som bjuds.

Nshima är den Zambiska basmaten, en tjock gröt som kokas av majsmjöl. Man äter den med händerna. Rullar en klump i handflatan till en boll som man sedan skopar upp sås och grönsaker med.

Vi beställer kyckling och nshima och det smakar gudomligt. Till det en flaska Mosi, den lokala ölen.

Vi vaknar vid fem och får se soluppgången från vårt fönster. Den går snabbt, mycket snabbare än hemma. Trots den tidiga timmen möts tåget vid varje ansamling hus och hyddor av vinkande och skrattande barn. Vi får stekta ägg, toast och korv till frukost.

I varje ände av vår vagn finns toalett och duschrum. Att det saknas varmvatten i duschen är knappast ett problem i hettan. Att tåget kränger och skakar däremot gör det lite svårt att träffa rätt på toa. Men Marjorie är där med svabben ofta.

– I morse, innan jag skulle in på toaletten och städa bad jag till gud men ni skulle sett vad som låg på golvet! Jag började faktiskt gråta, berättar hon och skrattar.

Marjorie har aldrig fått lön. Hon har arbetat på Tazara i ett år och två månader. Den privata aktören som sköter ombordpersonalen har inte betalat ut några löner på ett och ett halvt år.

– Entreprenören säger att han inte fått betalt av Tazara än men vi har hört att han precis öppnat en ny snabbmatsrestaurang i Lusaka. Ombordpersonalen har gått ihop och lämnat in en gemensam stämningsansökan till högsta domstolen men det vet han inte om än.

– Det som räddar oss är att vi kan köpa ris och annat i Nakonde för att sedan sälja i Kapiri Mposhi. Utan den möjligheten hade jag inte klarat mig, berättar Marjorie som är ensamstående mamma.

Vårt tåg, Mukuba Express, kommer fram till gränsen i Nakonde i tid. Där ska vi byta till Tanzanias Kilimanjaro Express. Normalt går tågen hela vägen från Kapiri till Dar-es-Salaam men på grund av en konflikt mellan regeringarna i de båda länderna vänder tågen sedan i somras vid gränsen. Förhoppningen är att de ska börja rulla igenom snart igen.

Stationen i Nakonde är tapetserad med affischer som berättar hur man undviker att få Ebola. Vi befinner oss mycket långt från Västafrika men naturligtvis finns oron även här.

Vi får veta att Kilimanjaro Express fortfarande är fyra timmar bort så Marjorie tar med oss upp för en lerig sluttning till en liten lokal restaurang där vi åter igen äter kyckling och nshima.

Jag passar på att titta in på trafikkontoret. Där sitter en man och pratar i telefon. Tågklarerarna på varje station ringer in tiden då tåget passerat hos dem. Om det inte dyker upp som förväntat på nästa station och föraren inte kan nås tar man en dressin och åker ut och letar. Dressinerna står uppställda på varje liten station. Längs sträckan står också reservlok utplacerade med jämna mellanrum. Tågtekniker och en elektriker finns med ombord på tåget vid varje resa.

När mörkret sänkt sig den andra kvällen vinkar vi hej då till Marjorie och säger hej till vår kupékamrat Eunice. På första sträckan har vi haft en fyrbäddare för oss själva men nu ska vi dela. Tåget brukar vara fullbokat minst en vecka i förväg men på grund av begravningen har det varit glest med folk på Zambiasidan.

Immigrationsmyndigheterna kliver ombord och stämplar våra pass och vår nya tågvärd tar upp beställningar för kvällens middag.

Eunice är en lite äldre och ganska kraftig dam. Hon får den ena underslafen. Lina, min reskamrat som lagt sig i överslafen väcker mig efter en halvtimme. Hon är livrädd. Där uppe skumpar det så mycket att hon gjort ett säkerhetsbälte av en väskrem som hon spänt fast sig med.

När vi vaknar på morgonen, jag efter en god natts sömn, har både landskapet och klimatet förändrats. Under natten har vi passerat banans högsta punkt, 1789.43 meter över havet i Uyole, Mbeya. Vi är på väg mot Makambako där den riktigt spektakulära sträckan tar sin början. I 16 mil klamrar spåret sig fast vid bergväggarna. Vi passerar över broar och genom tunnlar i trånga kurvor. Hela tiden går det utför tills terrängen planar ut igen och bergen omringar oss på lite avstånd.

Den här delen av Tanzania är mycket isolerad. Tåget innebär en livlina och den enda länken till omvärlden. Frihetståget betyder allt här och på andra avlägsna områden längs spåret. Tazara är inget turisttåg som Rovos Rail i Sydafrika, det har en helt annan funktion. De flesta resenärerna är småskaliga affärsmän och affärskvinnor. De reser för att handla varor i Dar-es-Salaam som de sedan säljer i Lusaka, Zambias huvudstad. Eunice till exempel gör den långa resan var tredje vecka. Det har hon gjort i 27 år. Hon köper flip-flopsandaler i Dar och säger att det är en bra affär.

– I början köpte jag kläder men nu går det inte att konkurrera med den billiga kinesiska importen längre så jag fick hitta något nytt.

Hon säljer sina sandaler på Soweto market, Lusakas största marknad. Ris är en annan vanlig handelsvara och balarna med begagnade kläder som skickas från bland annat Sverige.

Kocken på det nya tåget är ingen stjärna precis men vi behöver inte svälta. Vid varje stopp paraderar ett exotiskt smörgåsbord under vårt fönster. Vi passerar mangostationen och ananasstationen. Kall läskedryck, rökt fisk och kokta hönshalsar bjuds till försäljning. När vi lämnat bananstationen bakom oss är varje ledigt skrymsle på tåget packat med bananstockar.

Under flera timmar går färden genom Selous, ett av Afrikas största naturreservat. Här ser man elefanter, antiloper, vattenbufflar, giraffer och zebror genom tågfönstret. Eunice har sett lejon också. Hon hjälper oss att spana, blir lite frustrerad när hon ser en buffel som jag inte lyckas upptäcka. Lina och jag har otur. På grund av förseningen i Nakonde hinner det bli mörkt innan tåget når den viltrikaste delen av parken. Vi skymtar några antiloper innan solen går ner. Försöker spana med ficklampa en stund men ger upp.

Strax innan midnatt når vi Dar-es-Salaam. Stationsbyggnaden är enorm, kommunist-kinesisk och mycket, mycket vacker. Ljust turkosa väggar, genombruten, vitmålad betong som ljusinsläpp tillsammans med stora fönster och en takhöjd på säkert 10 meter. Längs trappräcket till nedre hallen står spjälsängar uppradade. Extrema förseningarna är inte ovanliga. Mammorna bär sina spädbarn på ryggen och har inga barnvagnar att lägga ner barnen i om de måste lägga sig för natten när tåget inte går som det ska.

Min reskamrat och jag lyckas hitta en taxi. Det blir en resa som skrämmer oss mer än de höga broarna, den ryckiga färden och de tvära inbromsningarna skrämt oss under hela den tre dagar och två nätter långa färden från Kapiri Mposhi.

Nästa morgon tar vi en båt ut till Bongoyo, en obebodd ö i Indiska Oceanen. Där badar vi av oss resdammet medan vi snorklar med Clownfiskar i det kristallklara vattnet.

Bilderna till reportaget finns här–>>

Text & Bild: Stina Rosén

Publicerad i Tidningen Tåg i december 2014

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*