Surf, het asfalt och magi

vagabond1

Två nybörjarsurfare och en fyrhjulsdriven pickup. Följ med på ett tre veckor långt äventyr längs Indiska ocenens kust, från Durban i Sydafrika till surfparadiset Tofo i Moçambique.

Text: Stina Rosén & Kajsa Skarsgård     Bild: Stina Rosén
Jag ligger på en surfbräda i Indiska oceanen och ser Durbans höghus möta den milslånga stranden.
– Surfen sitter i huvudet, säger surfläraren Rob.
Och det är tur för de senaste veckorna har min kropp fått i sig mycket god mat, dryck och cigaretter.
Han ger mig en putt framåt när vågen kommer. Jag vill skrika att jag inte är redo men istället börjar jag paddla. Det är en mäktig känsla när vågen fångar upp brädan. Jag fastnar på knä, men hinner precis känna att jag surfar innan jag trillar av.
Det är i alla fall varmt i vattnet när man ramlar i Indiska oceanen.
Stina står på stranden med kameran och gör tummen upp. Jag skyndar mig ut i vågorna igen, vill ha mer. På tredje försöket står jag upp på brädan. Vid lektionens slut har jag surfat en våg hela vägen in.
När jag lämnar havet värker mina vrister, men hajen som skrämde mig några gånger var bara skuggan av min egen bräda. Eftersom en flock delfiner lyckades ta sig innanför hajnäten som omger Durban häromdagen frågar jag ändå Rob vad jag ska göra om jag möter en haj.
– Dra upp armar och ben på brädan och ligg still. Om du paddlar iväg drar du uppmärksamhet till dig och kan väcka hajens jaktinstinkt.

vagabond0

Vi tråcklar oss igenom den gigantiska parkeringen på Durbans flygplats med vår överfulla bagagekärra och så står den där, vår Ford Ranger pickup double cab. Aldrig hade vi kunnat ana att den var så stor. Hyrbilskillen lämnar oss med nyckeln i handen och varningstriangeln inom tryggt räckhåll.
Rondell sägs heta keepi-lefti på swahili och vi har trummat in detta mantra under flera veckor för att inte hamna på fel sida av vägen. Vi rullar ut från King Shaka internationella flygplats mycket, mycket sakta.
Rädda att inte hinna fram till vårt natthärbärge innan mörkret faller kör vi på utan rast. Lagom till skymningen lämnar vi motorvägen bakom oss och kör igenom ett bushlandskap. En skylt varnar för antiloper. Vi svänger in på en grusväg, rullar ner fönstren och släpper in den varma kvällsluften. Det är beckmörkt nu och det enda ljuset som bjuds är från månen, den stjärnspäckade himlen och bilens strålkastare. Där ute någonstans finns The Big Five, men vi möter bara en miniantilop.
Vi är de enda gästerna när vi checkar i på Wildbees Eco Lodge utanför Hluhluwe.
Fåglarna väcker oss i gryningen. Stina får ingen frukost, en apa lämnar självhushållningsköket med den i famnen. Tillbaka på motorvägen mot Moçambique ser vi resultatet av flera års svår torka i området. Där floden ska glida fram är marken sprucken av torka. Där det ska växa högt, saftigt gräs finns bara brända tovor.
Vid gränsstationen i Kosi Bay tar vägen slut. Sträckan från gränsen till kustbyn Ponta do Ouro är bara hjulspår över 15 kilometer sanddyner. En man vid namn Aros erbjuder sig att släppa ut luft ur våra däck för att vi inte ska köra fast i den djupa sanden. Föraren i bilen bredvid låter sina däck vara fullpumpade.
– Er bil är en åsna, hans är en häst, förklarar Aros och skickar in sin bror Tembo i vår bil för att guida vår första körning i fyrhjulsdrift.
Att köra i sanden känns som att slira genom kvicksilver. Vi ser inte en enda skylt mot Ponta do Ouro, men enligt Tembo leder alla hjulspår dit.

Spigs står på stranden i Ponta och tittar mot havet. Klockan fem varje morgon börjar sms:en trilla in från hans vänner i Durban. Hur är vågorna idag? Är det värt att bränna upp till Ponta?
– Vi har några av de bästa vågorna på den östafrikanska kusten här i Ponta, säger Spigs.
Men inte idag. Idag är han tveksam till att ens försöka med oss nybörjare. Indiska oceanen ryter och vågorna faller ihop i dånande skum.
– Ibland vill inte havet ha dig i sig, konstaterar Spigs.
Vi pratar surf istället. Och hajar.
Spigs är inte rädd, han har sett ett par stycken men aldrig känt sig hotad på surfbrädan.
– Om hajen hade tummar skulle ingen bli biten, då skulle den bara klämma lite på dig, inse att du inte var ätbar och sen simma iväg, säger Spigs.
Om han ändå skulle hamna i fara har han en strategi.
– Simma mot hajen, var den aggressive. Hajar är som hundar, visa vem som bestämmer.

Stranden är tom så när som på några fiskare. Solen steker. Kanske blir det bättre vågor imorgon. Vi pulsar fram genom sanden på väg till marknaden, förbi dykskolor och baracas, de små skjul i plåt eller gräs där moçambikierna säljer sina varor. Huvudgatan kantas av kläder och tyger upphängda på tvättlinor för maximal display.
När mörkret faller är det ljuset från de små restaurangerna och barerna som vägleder oss in i marknadens bakre gränder. Hos Mama Alice delar vi på en grillad piripirikyckling med två poliser och en grupp kvinnor som glatt sällskap.
Regnet har smattrat mot tältduken hela natten och den 11 mil långa sandvägen från Ponta till Maputo är översvämmad. Regnet ska fortsätta falla, vi måste åka nu eller bli fast här. Vi får rådet att åka tillbaka till gränsen, in i Sydafrika, vidare genom Swaziland och därifrån ta den asfalterade vägen till Maputo.

Vi börjar köra, osäkra på om vi ens kommer att hitta hjulspåren mot gränsen. Då möter vi Aros igen, bilexperten från gränsen. Han erbjuder sig att köra oss till Maputo den vanliga vägen mot betalning. Det tar på självförtroendet att lämna över ratten till Aros men vi vill hinna fram innan kvällen.
Det känns som att bilen ska tippa över varje gång Aros kör upp med två av hjulen på den höga sandkanten för inte fastna i pölar stora som finska insjöar på vägen.
– Det här är ingenting. Vänta tills vi kommer närmare stan, där är det riktigt farligt, leran på sista sträckan gör det nästan omöjligt att hålla sig kvar på vägen, säger Aros.
Fem timmar senare ser vi Maputo på andra sidan Umbolozifloden. Taggiga skyskrapor utgör kuliss ovanför Marginal, vägen som sträcker sig runt staden nere vid havet. Längtan efter asfalt har aldrig varit så stark.

vagabond3

Maputo är en vänlig stad. Här kan man ströva i timmar längs trädkantade avenyer. Sätta sig på en pastelária och dricka en espresso, köpa en makalöst god glass, slinka in i en park eller på en marknad. Vi går förbi en baptistkyrka och en moské. Förbi höghus i betong och gamla villor i pastell. På dessa gator, döpta efter socialistikoner som Karl Marx och Olof Palme, bor ärrade gatubarn och portugisiska pensionärer, nyrika city-jeep-ägare och fattiga hembiträden.

När solen sänker sig över Maputo beger sig ungarna som badat vid Costa do Sol hemåt efter en sista handvolt ner i vågorna. Kvällslivet tar vid nere vid havet. På fiskmarknaden köper vi räkor, fisk och humrar, går vidare till restaurangerna bredvid, väljer ut en och överlämnar vår fångst till kocken. En stund senare får vi tillbaka den tillsammans med sallad, kokosris och varsin iskall öl. Små och stora sällskap äter och dricker medan kitesurfarna roar sig i havet bredvid. Kuriosaförsäljare rör sig mellan borden. En kille erbjuder sig att måla våra tånaglar för 7 kronor, lite mer om vi vill ha specialdesign.

Vi lämnar Maputo efter några dagar, med genomdansade kroppar och leran borttvättad från bilen. Vägen mot Tofo går genom ett tropiskt landskap där byarna ligger tätt. Trafikpoliserna och de många barnen i skoluniform håller ner hastigheten.
I det livliga vägskälet Vila Macia tar vi rast. Vi äter somalisk mat, tar en sväng på marknaden och frågar efter en curandeiro, en häxdoktor. Vi hoppas kunna få skydd mot hajar. Det tisslas och tasslas och sedan viskas ett namn, Txhosa Gogo. Men hans by passerade vi redan för ett par timmar sedan.
Himlen är klarblå sånär som på några moln och vi känner att havet är nära, så vi svänger av från huvudvägen när vi ser skylten mot Praia do Xai-Xai. Vid en gammal hotellruin hittar vi en turkos lagun där en naturlig mur av stenar ger skydd från havets kraftiga vågor. En pojke erbjuder oss att köpa färska ostron, men vi nöjer oss med ett dopp och kör vidare mot Tofo med den lokala hip-hop drottningen Dama do Bling i bilstereon.

vgabond2

Stina ligger dubbelvikt över ratten i fåfängt hopp att kunna se bättre ut i den kolsvarta kvällen. Människor, djur och cyklar dyker upp ur svärtan när de träffas av strålkastarljuset. När vi närmar oss Tofo kantas den smala vägen av potholes djupa som Grand Canyon.
I baren på Turtle Cove sitter en grupp bofasta vita män och väntar ut ett strömavbrott i stearinljusens sken. Vi beställer öl och varsin portion piripiri-räkor och slår oss ner med en av männen, Nic Tass, Turtle Coves ägare och den första surfaren som kom till Moçambique efter freden 1992.
– Jag testade surfen längs hela kusten tills jag kom till Tofo. Jag blev helt euforisk över vågorna och hur vackert det är här, berättar han. Ett år senare byggde han Turtle Cove som sedan dess har huserat surfare från hela världen.
I slutet av 2000-talet drev hans vän, Dominic King, surfskola här. Han gav gratislektioner till byns barn och lät dem låna hans brädor. Den första generationen lokala surfare tog sig ut på Tofos vågor. En av dem var João Francisco Simón.

Nästa morgon går vi ner till marknaden och frågar efter João, Tofo är inte större än att alla känner alla. Någon ringer honom och ber honom komma in till byn. Medan vi väntar går vi ner till stranden som breder ut sig längs bukten, blekt gyllengul i solen. Möter havet, det klara, varma havet.
Efter ett tag kommer en kille släntrande över den heta sanden, i solglasögon, mössa och med ett leende som breder ut sig över ansiktet. Han har med sig sina surfbrädor, en stol och den handmålade skylten där det står Joãos Surf Club.
João sitter som en kung i sin stol och snackar och skämtar. Men när det är dags för vår surflektion tar han på sig en seriös min och tvingar oss att göra pop-ups i sanden.
–Paddle, paddle, paddle, pop!
– Fem till! Två till! Tio till!
Till slut släpper han ut oss i vågorna och vi paddlar ut.

vagabond4

Tofo by består av två korsande huvudgator och några mindre gatstumpar, alla egentligen bara spår i sanden. De kantas av gamla portugisiska villor och bungalower från tiden innan krigen då Tofo var en populär semesterort.
1964 startade frihetskriget som sedan övergick i ett inbördeskrig och Tofo övergavs av turisterna. 1992 kom äntligen freden och i början av 2000-talet hittade turister och utländska investerare tillbaka till byn.
Men nu kämpar turistnäringen för sin överlevnad, delvis på grund av oroligheterna som blossat upp igen i den norra delen av landet. Här i söder märks de inte av alls, och de unga har inga minnen av kriget som lagt grunden till konflikten. Men Joãos mamma, Luisa, minns.
– Varje natt lämnade vi byn för att gömma oss på olika ställen ute i bushen. Kriget var inte så intensivt här omkring men vi var alltid rädda.
Vi sitter i sanden på gårdsplanen utanför hennes hus. Det håller på att skymma när hon dukar fram middagen på den vävda mattan av torkat gräs. Vi får fiskgryta, kokosris och matapa, en traditionell rätt gjord på kassavablad, kokos och torkade räkor. Kvinnorna har lagat mat hela dagen. En matapa ska puttra många timmar över elden.
Runt oss står familjens små hus, alla byggda av samma torkade gräs som mattan vi sitter på. Joãos hus är allra finast, han har byggt en veranda på sitt. Städningen har han lejt ut på entreprenad till sin svägerska. Från sin stereo pumpar han sydafrikansk house.
– Tofo är för litet för mig. Jag hoppas att jag kan åka till Durban snart och jobba som surflärare där igen, säger João.
Han blir arg när vi berättar att vi letar efter en curandeiro för att få skydd mot hajar, tycker inte att det är ett problem man söker hjälp för.
– Om du ser en haj, skrik och fäkta med armar och ben så skrämmer du bort den.

Dagarna som följer flyter ihop i en skön lunk. Många är de människor som tänkt stanna ett par dagar i Tofo, men sedan upptäckt att de blivit kvar i veckor, månader, år.
Lite undangömt i marknadens inre hittar vi de lokala fiskarnas lunchställe. Vid långbordet hos Beatrice serveras vi grillad fisk som just lämnat havet.
I vågorna nedanför byn sitter de lokala surfarna på sina brädor och spanar mot horisonten, som en flock rovdjur i väntan på sitt byte. När den rätta vågen kommer är ända in till strandkanten. En äldre kille står på huvud på sin bräda, en kvinna surfar självsäkert på sin longboard.
De skickligaste är inte här, de surfar på andra sidan udden, i Tofinho, tio minuter bort till fots. Där finns vågen som satt den här halvön på den internationella surfkartan.

Det har blivit påsk, högsäsong, men fortfarande är det så få turister att flera ställen på den lilla bargatan står tomma. Ett lokalt band spelar på hotellet och alla är där. När konserten är slut hoppar vi upp på flaket till en pickup för att följa strömmen mot nästa klubb.
Festen är där folket är, och en annan kväll hittar vi den mellan några baracas på marknaden där en grupp vänner bestämt sig för att dela på en flaska rom. När bartendern sätter på musiken står vi snart och dansar i sanden medan svetten rinner.

Vi har haft ett mål för resan: en 500 meter lång obruten våg. Den ska finnas norrut, vid en fiskeby sex mil sanddyner från närmaste asfaltväg. Att döma av de senaste dagarnas tidvatten, vind och vågor är chansen liten att vi ska hitta drömvågen där nu. Istället packar vi in surfbrädorna i bilen och kör till den närliggande stranden i Barra för en sista utmaning, innan vi lämnar Inhambanehalvön.

vagabond5

Tillbakaresan söderut går snabbare, tydligen lite för snabbt. Efter en fortkörningsbot, då Stina får rabatt av de paranta polisdamerna för att hon har så vackert hår, kör vi av mot Bilene. Ännu en paradisstrand längs landets över 230 mil långa kust.
Vi har hamnat i Moçambiques Tylösand. Här har de nyrika från Maputo sina sommarhus, och när vi kör mot lagunen för att snorkla krockar vi nästan med presidentens son i en av sanddynerna.
Vi tar oss igenom sanden, men får bistå bilen bakom med bogsering när den kör fast. Snorklingen är en besvikelse, de berömda sjöhästarna är uppfiskade, men det turkosa vattnet är välkomnande.
På kvällen går vi ner till stan. På en parkeringsplats står bilar utsmyckade med discolampor och stora högtalarsystem i bakluckan. Varje sällskap har sin egen fest. Någon burnar med en sportbil. Lite längre bort ligger bargatan med sina baracas. I taxin hem vrider chaffisen upp When a Man Loves a Woman med Michael Bolton på högsta volym.

vagabond6

På väg mot Maputo bestämmer vi oss ändå för att leta upp Txhosa Gogo. Vid sidan av vägen ser vi några kvinnor som sitter i skuggan av ett stort träd. Vi stannar bilen och frågar om de vet var curandeiron finns. De skrattar först, men när de förstår att vi menar allvar börjar de ringa runt.
Txhosa Gogo är bortrest, får vi veta, men i en by några mil bort kan hans son-son Senhor Manuel ta emot.

Senhor Manuel tömmer skinnpåsen med artefakter framför sig på golvet. Tittar på dem ett tag, diskuterar med sin assistent.

– Kvinnorna, de har inga problem men mannen, hans liv är inte 100 procent.
Mannen är en svensk kompis som varit med oss sedan sista veckan i Tofo. Vi börjar skratta, men skrattet fastnar i halsen när Senhor Manuel fortsätter.
– Det här är kvinnornas resa, mannen har bara följt med, det är deras idé, deras jobb.
Hur kan han veta det? Vi har precis träffat honom, berättat att vi är rädda för hajar och frågat om han kan hjälpa oss. Det är allt. Nu lyssnar vi väldigt noga på vad han har att säga.
Han tar med oss ut på den mörka gårdsplanen till en liten damm. Där plockar han en växt som vi ska lägga i vatten med pulvret som han snart ska blanda ihop. Vattnet ska vi sedan tvätta oss med innan vi går ut i havet nästa gång.
Med två curandeiros i vår pickup reser vi vidare i den mörka kvällen. De ska på en examinationsceremoni på Associação de Médicos Tradicionais i Maputo. I utkanten av staden blir vi stoppade av trafikpolis som vill se våra handlingar, men när Senhor Manuel demonstrativt fingrar på sitt curandeiro-halsband får vi åka vidare.

Vi släpper av våra nya vänner vid ett vägskäl och kör in i Maputo, denna gång på egen hand. Vänstertrafik och hajar skrämmer oss inte längre.

Reportaget publicerat i Vagabond sommaren 2016

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*